Helene Liljeström

FrÃ¥gan om införande av det sk diakonatet har man diskuterat ända sedan 1970-talet i vÃ¥r kyrka. MÃ¥nga har resignerat och räknar inte längre med att det skall bli nÃ¥got av det. Men trots att vi inte under den här kyrkomötesperioden lyckades fÃ¥ till ett definitivt beslut, kom vi ändÃ¥ längre i processen. I dag räddades frÃ¥gan av att kyrkomötet beslöt att skicka diakonatfrÃ¥gan till kyrkostyrelsen för ny beredning. Mycket arbete har gjorts och vi har kommit längre. En hel del utredningar finns nu och man kan börja ana slutet pÃ¥ denna utdragna process. Det har inte varit nÃ¥gon lätt teologisk frÃ¥ga. Vilket ämbete är det frÃ¥gan om? Ett tredelat med biskop, präst och diakon? Som det nu ser ut finns i alla fall en rätt lÃ¥ngt gÃ¥ende enighet om hur vi skall gÃ¥ vidare. Den ”40-Ã¥riga ökenvandringen” börjar vara över (uttrycket citat av biskop Matti Repo).

Handboksutskottet med biskop Björn i spetsen har behandlat översättningar av texter till dövspråk. Till finlandssvenskt dövspråk har man översatt veckomässa, jordfästningsformulär och delar av  dopformuläret. Till finskt dövspråk har man översatt Johannes evangelium. Det senare måste ha varit särskilt svårt med tanke på Johannes evangeliets svåra språk. Det känns bra att det här arbetet har gjorts. kyrkan skall ta hand om sina minoriteter.

En annan minoritet utgörs av invandrarna. Nu skall de få möjlighet att ansluta sig till kyrkan och lokalförsamlingen, förutsatt att de har tagit aktivt del i församlingens verksamhet i tre månaders tid. Också ett bra beslut tycker jag.

Kvällen gick till den stämningsfulla avslutningsfesten i matsalen på Kristillinen opisto. Vi fick biblisk mat och maten presenterades på ett elegant och humoristiskt sätt av åbopersonligheten Aiju von Schöneman. Hon är legendarisk guide här i stan. Vi fick nektar på granatäpple, lammstek med fikon och vinbladsrullar, dadelmousse och te. Läckert! Det var en mycket trevlig fest även om den var planerad med sparbudget på grund av inbesparingsbehov. Programmet bestod av bl.a. sånger av Anna-Mari Kaskinen och Pekka Simojoki, allsång, körsång och imitationer av en delegat som lyckades låta som Hjallis, Jörn D., Paavo V. och andra kändisar. Glada skratt i salen.

Ärkebiskop Kari Mäkinen höll ett tacktal och upplyste oss om att vi snart (läs i morgon) har tillbringat 40 dagar tillsammans  sammanlagt, under de här fyra åren. Han var glad över att han nu ibland har möjlighet att se delegaterna framifrån. Biskoparna sitter ju på första raden så de ser inte så många i allmänhet. Som ordförande för mötet får ärkebiskopen i alla fall ibland se folket i salen. Han sade sig gilla ansikten. De berättar så mycket. Om levt liv. Han tyckte att det är bäst att se på ansikten på åldringshem. Men i väntan på det nöjde han sig med oss.

I morgon sista dagen. först tidig start och sångövning. Mässa kl 8.15. Avfärden blir kanske redan på förmiddagen.

Nina Österholm frågar sig på KP twitter om det finns små ledarskapsfärdigheter. Frågan väcks på grund av min blogg om kyrkoherdeval. Naturligtvis behöver en kyrkoherde alltid ledarskapsfärdigheter, men det säger sig självt att i en mycket stor församling med många tiotal medarbetare och en omfattande administration kan det behövas en ledare som är särskilt bra just på detta. Det är snarast i de stora församlingarna som man har önskat att kyrkoherdarna skulle kunna väljas av de förtroendevalda, eftersom man anser att en mycket låg röstningsprocent i allmänna val och ett val som baserar sig på provpredikan inte nödvändigtvis är det bästa när man skall utse kyrkoherde. Det kan vara svårt att komma underfund med hur de sökande klarar av de utmaningar som en omfattande personal och en stor organisation ställer på sin chef. Också i en liten församling behövs givetvis en god ledare. Kyrkoherden är ledare i många olika avseenden. Andlig ledare, personalchef, administratör och ledare för förtroendevalda i kyrkoråd eller församlingsråd. Själv är jag glad för att kyrkomötet gick in för ett dubbelt valsystem så att kyrkoherde kan väljas både med allmänna val, men också, om församlingsrådet eller fullmäktige anhåller hos domkapitlet och begäran beviljas, kan kyrkoherde väljas av de förtroendevalda. Våra församlingar i Finland är mycket olika. I vissa församlingar, också i stora stadsförsamlingar kan det vara viktigt för församlingsmedlemmarna att få rösta. Med det har funnits ett stort tryck på förändring i valsystemet snarast på grund av de ovannämnda orsakerna, så nu finns åtminstone en möjlighet att välja ett valsätt som passar lokalt.

Framtidsredogörelsen som allmänna utskottet hade kommit med gav upphov till en hel del långa tal. Biskopsmötet och alla andra utskott hade också fått i uppdrag att behandla framtidsredogörelsen och svara på frågor kring kyrkan och framtiden. Det blev förstås ett digert material, som många  uttryckte sin uppskattning för. Men diskussionen gav också upphov till en hel del inlägg som inte hade särskilt mycket med ämnet att göra. Testamenten och slutord särskilt från dem som inte längre ställer upp i kyrkomötesvalet. Kritik framfördes bl.a. mot biskoparna för att de riktlinjer som de följer vad gäller kvinnoprästmotståndare.  Det blev tungt med långa tal som inte hade särskilt mycket med betänkandet att göra, utan snarare gav möjlighet att ta upp talarnas egna älsklingsteman.

Viktigt är ju i alla fall att tänka på kyrkans möjligheter och styrkor så att vi kan ta vara på dem så väl som möjligt, och vara modiga och hoppfulla när det gäller kyrkans framtida satsningar.

Ett framtidsutskott kommer att finnas i det kommande kyrkomötet, så frågorna hålls levande. Det är visserligen bra med självkritik, men ibland frustreras jag av att få höra hur det mesta kyrkan gör är fel och hur vi måste se oss själva i spegeln. Vi skulle behöva en mer positiv och uppmuntrande attityd till det arbete som redan görs i församlingarna.  Det skulle kanske frigöra mera krafter än denna ständiga klagovisa om hur sekulariserat samhälle vi lever i och hur likgiltiga vi är i församlingarna. Det känner jag inte igen! Den tunga byråkratin behöver luckras upp, men visst finns det entusiasm och vilja att föra ut evangeliet i församlingarna fortfarande.

I morgon har vi avslutningsfest på Kristillinen opisto på kvällen. Då får jag vara med och sjunga psalmer i stämmor. Kul!

Den här dagen var lugnare för mig än någonsin tidigare här på kyrkomötet. Det fanns tid för utskottsmöten och eftersom vi inte har något ärende på gång sedan måndag, blev det en ovanlig dag med luft och tid på stan. Plenum hade vi nog ändå, så helt ledigt har det ju inte varit.

I dag behandlades frågan om kyrkoherdeval, med andra ord, hur på vilket sätt skall kyrkoherden väljas i församlingen, genom allmänna val eller indirekta val? Den här frågan hade vi arbetat med i mitt utskott, och föreslagit införande av två alternativa system med allmänna val som första alternativ och indirekta val som andra. Efter några kullerbyttor och omkastade förslag från kyrkostyrelsen, gav lagutskottet i alla fall ett betänkande som långt följde vårt förslag. I dag godkändes betänkandet i plenum. Kyrkoherde kan alltså väljas som förut med allmänna val, men besvär får lämnas in först efter valet, inte då domkapitlet konstaterar behörigheten. Endast tre kandidater kan då bli uppställda. Men församlingsrådet eller kyrkofullmäktige kan också anhålla hos domkapitlet om att valet sker indirekt, dvs de förtroendevalda väljer då bland de behöriga som sökt tjänsten. Detta valsätt kan vara motiverat i vissa församlingar, t.ex.  där valdeltagandet antas vara  lågt och kraven på ledarskapsfärdigheter extra stort.

Betänkandet angående enhet trots mångstämmighet i kyrkan godkändes också enhälligt, och sändes till biskopsmötet för åtgärder. det är ju ändå biskoparna som bär ett särskilt ansvar för enheten i kyrkan. Bra att vi kunde enas om att vi vill sträva till enhet. Sedan är det ju mänskligt att man ofta tycker att enheten gärna skall åstadkommas genom att alla har samma åsikt som man själv. En utmaning för alla alltså. Också i kyrkan måste vi förstås kompromissa för att kunna leva sida vid sida.

Som avslutning på dagen hade jag tid att gå på bio. Det blev filmen Där du en gång gick, som baserar sig på Kjell Westös bok. Intressant film med ruskiga inslag från inbördeskriget. Våld och oförsonlighet går alltid fel och det skadar alla parter. En av huvudpersonerna i filmen, en av de röda,  sade i filmen att han kom från Nickby! Filmen visade tydligt hur kriget förstörde mångas liv, också deras som överlevde.

Nu är jag tillbaka i klostrets tystnad efter en god sallad på stan. Här i klostret får vi ingen kvällsmat, så igår levde jag på Xylitoltuggummi!

I klostrets frukostsal konstaterade nÃ¥gon av de tjugotal delegater som inhysts här, att det ser ut som ett begravningskaffe… Alla delegater var ju som traditionen bjuder klädda i svart och prästerna dessutom med prästskjorta förstÃ¥s. Litet vemodigt blev det sedan ocksÃ¥ när vi inledde veckan med mässa i domkyrkan där biskop Wille Riekkinen predikade. Han avgÃ¥r med pension och det blir snart biskopsval i Kuopio stift. Det ser ut som om tvÃ¥ av mina goda kyrkomötesvänner och kvinnliga kolleger blir uppställda i det valet och det är ju roligt! Biskop Riekkinen hade en fin predikan där han började med att lyfta fram frÃ¥gan hur vi har förberett oss för veckans arbete. Finns det behov av att höja profilen med tanke pÃ¥ omval eller vill man ge ett betydelsefullt testamente som skulle bli nÃ¥got för historikerna att plocka upp i framtiden. Biskopen hoppades pÃ¥ nÃ¥gonting helt annat, nämligen att vi hade bett om fred och samförstÃ¥nd, och vill verka för enhet, inte splittring.

Vid eftermiddagskaffet var det dags för det sedvanliga besöket frÃ¥n statsmakten. Nu var det kyrkominister Päivi Räsänen som höll tal och bjöd pÃ¥ tÃ¥rtan. Hon höll ett lÃ¥ngt tal där hon fick med bÃ¥de frÃ¥gan om religionsfrihet och abort…Ärkebiskop Kari Mäkinen svarade med att berätta om det avtal som det finländska judiska samfundet, företrädarna för islam i Finland, katolska kyrkan i Finland, ortodoxa kyrkan och Finlands evangelisk lutherska kyrka har undertecknat, där man säger sig vilja verka inte bara för sin egen frihet till religion utan ocksÃ¥ till de andras rätt att utöva sin tro. PÃ¥ svenska sade ärkebiskopen bl.a. att ministrar kommer och gÃ¥r, ärkebiskopar kommer och gÃ¥r, kyrkomöten kommer och gÃ¥r men statsmakten bjuder alltid pÃ¥ tÃ¥rta:).

I plenum presenterades budgeten för år 2012 med en åtstramning på 5 %. Det gäller både kyrkostyrelsen och alla stift. Enligt budgetberäkningarna kommer samfundsskatten inte längre att täcka kyrkans utgifter med begravningsväsendet under året. Bekymmersamma utsikter.

Konstitutionsutskottet arbetade i fred och samförstÃ¥nd pÃ¥ utlÃ¥tandet om diakonatet, en frÃ¥ga som ingen riktigt tycker är sÃ¥ enkel att lösa pÃ¥ ett teologiskt hÃ¥llbart och vettigt sätt. Vi har nu gjort en del framsteg i alla fall. FÃ¥ se vad lagutskottet nu gör av det hela…

Efter en massa strul med nätet här i klostret har jag nu äntligen fått kontakt med yttervärlden, så hälsningar och godnatt.

Har nu installerat mig hos Birgittanunnorna i Ã…bo. Här skall jag bo hela veckan. Nattetid vill säga. PÃ¥ dagen blir det precis som vanligt under kyrkomötesveckan ”opisto” som gäller. I morgon börjar vi veckan med nattvardsmässa i Ã…bo domkyrka, eftersom det är det här kyrkomötets sista vecka som nu inleds. PÃ¥ agendan finns bland annat ett ärende som diskuterat i Ã¥rtionden, dvs diakonatfrÃ¥gan. FÃ¥r se hur det gÃ¥r med den under veckan. För övrigt behandlas Kyrkostyrelsens och stiftens budgeter för nästa Ã¥r, med hänsyn till minskande resurser. Skall försöka fÃ¥ ordning pÃ¥ mina papper eftersom det varit fullt upp därhemma ända tills jag fick packat och kappsäcken instuvad i biskopens bil för avfärd till Ã…bo.

Om det är lugnt här pÃ¥ klostret kunde man ju överväga att stanna lite längre…

Ärkebiskop Kari Mäkinen avslutade nyss vårens kyrkomötessession och konstaterade att frågorna som man beslutat om och/eller diskuterat har handlat om framtiden. Framtidsinriktningen innebär en målsättning men också osäkerhet. Det gäller att bedöma sådant som ingen kan bedöma med insikt och säkerhet. Framtiden är alltid öppen. ändå behöver vi välja riktning och ställa mål. Många frågor lever och kommer upp igen om vi inte lyckats lösa dem i detta skede. Det kan man anta att gäller frågan om församlingsstrukturen, den sk. parokialprincipen, som skulle behöva en fördomsfri utredning om möjligheter att öppna det nu så styva och rigorösa systemet. Den frågan kommer säkert upp på agendan rätt snart igen.

Veckan har gått och det har varit trevligt att få möta delegaterna som har blivit viktiga personer genom det gemensamma arbetet. Det var också jätteroligt att få sjunga med i den lilla kören i morgonens mässa. vi sjöng bland annat Jaakko lLöyttys sång, Tätä ikuista laulua lauletaan, yhä maailman kaikissa kylissä. Siitä lapsetkin näkevat uniaan, kaikkein pienimmät äitinsä sylissä. Rauhaa, rauhaa.

Dagens höjdpunkt var kyrkomötets besök i domkyrkan, där vi upplevde en utställning som presenterades för oss på ett mycket insiktsfullt sätt av utställningens kurator Perttu Ollila. Det var fint att se hur kyrkans dörrar har öppnats också för modern kultur. Vi fick se tre olika konstverk med samma tema som finns i kyrkans huvudkor, nämligen den sista måltiden. Konstnärerna var Andy Warhol, Pauno Pohjolainen och Francine LeClercq. Mera information finns på www.taivaallistakulttuuria.fi. Medan vi såg utställningen strömmade folk in för att se Tanssiteatteri Eri´s föreställning Passion.

Vi fortsatte sedan till den nyrenoverade ärkebiskopsgården, där vi blev varmt mottagna av biskopsparet Mäkinen. Där blev det kaffe och tilltugg, och sedan fick vi lyssna till klockspel av en grupp ungdomar under kantorns ledning. Det lät trevligt och gruppen väntar på att få riktiga bronsklockor att spela på. Nu användes en primitivare form av instrument som hade liknande klang som klockor. Det lär finnas spelande grupper i några församlingar  i vårt land. Avslutningen i biskopsgården var en ljudligt klingande psalmsång efter ärkebiskopens aftonandakt. Det mest originella vi fick se var en en meter hög staty av Martin Luther, i blå plast! Den hade ärkebiskopen fått från Wittenberg, där det lär finnas många sådana i olika färger, utplacerade på stan.

Under dagen varvades utskottsarbete med pleniarbete, men det var ingen dramatik över någonting idag. I mitt eget utskott har vi aldrig haft en så harmonisk vecka under de här åren som denna. Vi har lugnt och sansat samtalat om möjligheter och hot som finns när det gäller kyrkans framtid. Vi har skrivit ihop ett utlåtande som alla kunde enas om. Det lämnas till framtidsutskottet, som har bett alla utskott skriva utlåtande om framtidredogörelsen Kyrkan 2020. Ju närmare vi befinner oss trons grund, desto lättare har vi att vara eniga och acceptera varandras särskilda poängteringar.

Diakonatet fÃ¥r vi fortsätta att grunna pÃ¥ och det blir redan i början av juni, dÃ¥ vi samlas i Helsingfors för att fortsätta arbetet. I morgon startar vi dagen med morgonmässa och jag anmälde mig som frivillig att sjunga med i sÃ¥nggruppen i mässan i S:t Maria kyrka 8.15. Sen kanske vi fÃ¥r höra en morsdagssÃ¥ng i plenisalen om det gÃ¥r väl…

I dag har vi återkommit till framtidsredogörelsen Kyrkan 2020 som publicerades i höstas. Analysen av kyrkans situation just nu, samhällsutvecklingen, trenderna  som vi kan utläsa av församlingsmedlemmarnas handlingsmönster och riktningar som vi kan ana att framtiden för oss mot väcker många tankar. Ingen kan vara expert på det här, men det är säkert viktigt att försöka definiera var vi står, vad vi vill och vart vi är på väg. Dagens diskussioner i utskottet och i plenum påminner om att det är viktigt för kyrkan att  uttrycka positiva värden och leva ut det budskap som alltför ofta skyms bort av internt käbbel.

Det har varit intressant att märka att de här frågorna har kunnat engagera mänskor från mycket olika riktningar till meningsfulla samtal, där murarna inte demonstrativt att byggt upp mellan olika synsätt.  Behovet av en verklig innehållsmässig förnyelse av gudstjänsten var en fråga som jag tycker att vi långt kunde enas kring. Ramarna vi har duger bra. Vi behöver bara frimodighet att utnyttja de möjligheter som finns till förnyelse och värme och liv.

Många inlägg under den här veckan har i olika sammanhang tagit fasta på att kyrkan är alltför låst i sina byråkratiska ramar och förvaltningscentrerade handlingsmönster. Vissa system är svåra att rucka på och kräver stora reformer, men i många sammanhang kan vi säkert tolka friare och modigare de möjligheter vi har.

En utmaning för kyrkan i dag och framför allt i morgon är att ta vara pÃ¥ frivilligarbetet. Vi har kanske en ”stökigare” men en mera levande kyrka om vi vÃ¥gar tänka generöst när nÃ¥gon vill göra nÃ¥got helt frivilligt och utan ersättning. NÃ¥gra  lekmän talade om svÃ¥righeterna att fÃ¥ rum för sin insats i församlingarna. Det ställer nya krav pÃ¥ de anställda, men det kan leda till välsignelse om alltfler vill och fÃ¥r möjlighet att bidra med en insats för gemenskapen och arbetet i församlingarna.

I

Är det vårt sätt att kommunicera i kyrkan. Att monologerna avlöser varandra och ingen på allvar lyssnar på varandra? Ibland är det säkert så här. Det här vill många delegater i kyrkomötet motverka genom att verka för att samtal kan föras där företrädare för olika riktningar  är representerade. Den särskilt på finskt håll kända författaren och prästfrun Anna-Mari Kaskinen var första undertecknare till ett initiativ som presenterades i dag i plenum. Hoppas det kunde leda till något positivt i vår polariserade kyrka.

För övrigt har det varit en intensiv dag igen, men det gemensamma arbetet slutade vid middagstid, så det finns tid att ta en promenad i och lyssna till fågelsången ännu i kväll.

Upptagen med våra egna ärenden är man ju också litet nyfiken på vad som händer utanför dessa väggar. Blir det någon regering i Finland? Undervisningsministern hade inte tid att komma hit igår, så samtal pågår säkert som bäst. Den aktuella politiska situationen i landet ger upphov till olika samtal vid måltiderna här också. Sällan har det politiska klimatet varit föremål för diskussion i den omfattningen förut.

MÃ¥ngstämmighet, mÃ¥ngkulturalism, invandrarfrÃ¥gor…En intressant uppgift finns i Kyrkans utrikesrÃ¥ds verksamhetsberättelse 2010, nämligen att 3/4 av alla invandrare i Finland är kristna. Trots detta kommer fÃ¥ av dem till vÃ¥r kyrka (och ännu färre till vÃ¥rt svenska stift). En uppmuntrande uppgift i samma skrift är att antalet kristna i världen ökar! Det tror vi ju sällan, när vi bekymrar oss för avkristningen i vÃ¥rt eget land. Och visst finns det orsak till bekymmer. Hälften av barnen i Ã…bo och Helsingfors blir döpta i dagens läge. Det kommer att ha följder för vÃ¥r kyrka mycket fort.