Helene Liljeström

Den 29 maj 2006 går till historien som en sorgens dag i staden Borgå och i Borgå stift, när vi vaknade till nyheten om att Borgå domkyrka brunnit under natten. Den vackra vårmorgonen förmörkades av bilderna från branden där rökmolnen och flammorna slog upp från kyrkans tak. Vi som såg på det hela i TV-rutan och lyssnade till rapporterna via media kunde ju avskärma en del av förödelsen, men borgåborna har sörjt öppet på gatorna och i hemmen. Kyrkan är viktig för de flesta. Också för dem som inte särskilt ofta besöker den.

Vi får vara tacksamma över att kyrkan invändigt inte skadades så mycket. Den kommer sannolikt att upplevas som densamma efter reparationerna, men många frågor är nu öppna när det gäller allt som planerats i kyrkan under den tid som den nu kommer att vara ur bruk.

Vi får försöka se framåt ändå, mitt i chocken och sorgen. Generationen före oss har orkat se framåt i tider av stor förödelse och smärta. Kanske kan vi försöka ta modell av deras framtidshopp också när vi förtvivlar över det som sker omkring oss.

I många sammanhang har vi konstaterat att vi har ett brokigt stift när det gäller åsikter och hållning i olika frågor som berör trostolkning och livsåskådning. Det ger allt som oftast upphov till konflikter och debatter. Ändå upplever jag att vi mycket sällan har vågat oss på en verklig dialog, ett äkta samtal i frågor som för oss är viktiga.

Vid stiftsfullmäktiges senaste sammanträde i Åbo den 17 maj framfördes en kläm, som gick ut på, att en arbetsgrupp borde tillsättas med uppgift att samtala om och utarbeta en vision och teologi för stiftet. Denna grupp skulle givetvis ledas av biskopen. Tanken var att gruppen också kunde vara ett stöd för den nya biskopen. Stiftsfullmäktigeledamot Monica Aaltonen framförde klämmen, och man kan ju konstatera att stiftsfullmäktige också tidigare har efterlyst ett öppnare samtalsklimat. Denna enhälligt godkända kläm ger en signal från en grupp förtroendevalda som representerar hela stiftet både geografiskt och teologiskt.

Jag tror att det finns en märklig rädsla som hindrar oss att öppet ventilera aktuella frågor i samhället och kyrkans roll idag. Ibland känns det förstås tråktigt, när någon aktiverar sig med ett inlägg och genast blir utsatt för påhopp och respektlösa underkännande omdömen. Kanske många därför drar sig för att gå ut i offenligheten med sina tankar.Vem skulle vilja bli placerad i skaran förtappade bara för att man velat dela någon tanke som har kännts angelägen.

Vi behöver med andra ord öva oss i konsten att föra en verklig dialog. Att lyssna till varandra pÃ¥ ett öppet och fördomsfritt sätt. MÃ¥nga av vÃ¥ra konfliktämnen skulle kunna lösas pÃ¥ annat sätt om vi hade en större beredskap att mötas och föra dialog med varandra. Ingen av oss kan väl ändÃ¥ tro att vi skulle kunna Ã¥stadkomma en enhetlig och allomfattande syn pÃ¥ verkligheten här i vÃ¥rt stift. Det kanske vi inte ens skulle önska oss…Men dÃ¥ mÃ¥ste vi lära oss att leva med olikheterna, se var gränserna gÃ¥r för vad vi kan acceptera och kanske framför allt, se vad vi har gemensamt. Kan vi formulera en teologi för vÃ¥rt stift? Vilken utmaning!

Vad skall man tro om folket i Europa när monstergänget från Finland röstas fram som segrare med tidernas största poängtal? Det som kändes som ett dåligt skämt har blivit fullt allvar. Så mycket allvar som man nu kan tillskriva den starkt mediastyrda showunderhållning som sångtävlingen idag är.

Har läst sÃ¥ngens text och försökt tyda det verkliga budskapet i sÃ¥ngen. Den är fylld av alluderingar pÃ¥ bibliska uttryck och motiv, men apokalypsen är en arockalyps och det framgÃ¥r inte klart vad de ”troende” egentligen stÃ¥r för. Tror de pÃ¥ rocken och dess herre, Lordi? Steget till att kalla monstren satansdyrkare är dock stort. Lordi sjunger att han inte är en ängel, men inte heller en fallen sÃ¥dan.

Den här musiken är definitivt inte min.  Monstren som är skickligt maskerade, är ju fasansfulla, men ändå tycker jag att det gäller att ha is i hatten och inte bli alltför uppskrämd eller indignerad. Det är trots allt en dagslända som kommer i dag och sannolikt försvinner lika fort.

Har förstått att Lordi själv har blivit upprörd över misstanken att bandet är satansdyrkare. Redan det är ett tecken på att man inte är det. En annan sak är, att kristna kan känna sig sårade över användningen av kristna begrepp och ord som  uttrycker en religiös verklighet. Montrens likhet med t.ex.Hieronymus Boschs och Mathias Grünewalds målningar, som beskriver ondskans verklighet i form av frestelser, är slående. Dessa målningar gjordes redan på 1400-och 1500-talen.

Vi kommer säkert att få uppleva en hel del av Lordi-monstren de närmaste dagarna och veckorna, så kanske tolkningarna blir klarare vad de egentligen vill uttrycka.

Fredagen den 12 maj 2006 lämnade Heidi Jäntti och Karl af Hällström in valmansföreningens stiftelseurkund till domkapitlet, där notarie Clas Abrahamsson tog emot den. Karl är valmansföreningens ombud, och Heidi är hans suppleant.

Detta innebär att jag nu är officiellt nominerad som biskopskandidat.

Det har varit glädjande hur elektorer från alla regioner i Borgå stift
har velat skriva på stiftelseurkunden. Hela 38 personer har skrivit på, vilket är både uppmuntrande och förpliktande.

Det krävs ju inte mer än tio namn för nominering, och en del valmansföreningar har hållit sig till detta antal, men jag är verkligt glad över allt engagemang. Det ger mig styrka att gå vidare i den här spännande uppgiften som kandidat. Intressant är det ju med så många kandidater.
Men det är ju på valdagen den 13 september som rösterna räknas.

Känner mig i alla fall glad och hoppfull. Tack till alla som engagerat sig! Redan detta känns som en seger!

Men mycket jobb återstår förstås. Vi är ju hela sju kandidater. Tillsammans har vi
säkert alla de egenskaper som en biskop behöver, men ingen av oss har dem alla.
Därför gäller det för mig, liksom för de andra, att i debatter och på andra
sätt visa dem som ska rösta vad just jag går för, och att öppet och ärligt föra
fram min linje – allt för att hjälpa elektorerna att göra sitt val. Det kan kännas som en svÃ¥r uppgift med ett sÃ¥ stort antal valmöjligheter.

För egen del kan jag bara vara mig själv. Sedan får elektorerna säga sitt.

Valmansföreningens medlemmar är följande:

Brita Ahlbeck, Esbo
Anna-Lisa Ahrenberg, Sibbo
Carola Antskog, Kimito
Marcus H Borgström, Sibbo
Stefan Djupsjöbacka, Sibbo
Hanna Eisentraut, Borgå
Camilla Ekholm, Borgå
Carola Ekrem, Lukas/Helsingfors
Bo Ekström, Kyrkslätt
Magnus Engblom, Esbo
Sirkka Liisa Enqvist, Mariehamn
Monica Eriksson, Kimito
Juanita Fagerholm-Urch, Sund-Vårdö
Patrik Frisk, Sibbo
Peter Gustavson, Ã…bo
Monica Heikel-Nyberg, Vanda
Anne Hovi, Pernå
Karl af Hällström, Borgå
Birgitta Irjala, Jakobstad
Siv Jern, Vasa
Ingemar Johansson, Saltvik
Heidi Jäntti, Sibbo
Jan-Erik Karlström, Mariehamn
Rolf Kokkola, Tomas/Helsingfors
Katja Korpi, Sibbo
Sabina Krogars, Pernå
Majlis Kvist, Norra sv./Helsingfors
Hans Lampenius, Sibbo
Robert Lemberg, Borgå
Fjalar Lundell, Sibbo
Gun Lundell, Sibbo
Nils Lönnfeldt, Västanfjärd
Birger Magnusson, Pernå
Jan-Erik Nyberg, Jakobstad
Aino Salovius, Kyrkslätt
Brita Turakka, Mariehamn
Michael Urch, Finström-Geta
Iris Wikström, Västanfjärd