Helene Liljeström

Den 29 maj 2006 går till historien som en sorgens dag i staden Borgå och i Borgå stift, när vi vaknade till nyheten om att Borgå domkyrka brunnit under natten. Den vackra vårmorgonen förmörkades av bilderna från branden där rökmolnen och flammorna slog upp från kyrkans tak. Vi som såg på det hela i TV-rutan och lyssnade till rapporterna via media kunde ju avskärma en del av förödelsen, men borgåborna har sörjt öppet på gatorna och i hemmen. Kyrkan är viktig för de flesta. Också för dem som inte särskilt ofta besöker den.

Vi får vara tacksamma över att kyrkan invändigt inte skadades så mycket. Den kommer sannolikt att upplevas som densamma efter reparationerna, men många frågor är nu öppna när det gäller allt som planerats i kyrkan under den tid som den nu kommer att vara ur bruk.

Vi får försöka se framåt ändå, mitt i chocken och sorgen. Generationen före oss har orkat se framåt i tider av stor förödelse och smärta. Kanske kan vi försöka ta modell av deras framtidshopp också när vi förtvivlar över det som sker omkring oss.

Det här inlägget publicerades måndagen den 29 maj 2006 kl. 23.33 i Tankar. Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen webbplats.