Helene Liljeström

Till alla som har stött mig pÃ¥ olika sätt inför biskopsvalet vill jag rikta mitt varma tack! Särskilt tacksam är jag över den talrika stödgrupp som ville ansluta sig till valmansföreningen redan i ett tidigt skede, innan nÃ¥gon debatt hade hunnit inledas. Det gläder mig ocksÃ¥ att sÃ¥ mÃ¥nga höll ut och inte lät sig inledas i frestelsen att ”rösta taktiskt”. Tyvärr gick det ju ändÃ¥ inte vägen den här gÃ¥ngen, men jag upplever att det har haft en stor betydelse att det har funnits en kvinnlig kandidat med i detta val. SÃ¥ känns det när jag tolkar den feedback som jag har fÃ¥tt under de här mÃ¥naderna och i samband med vÃ¥ra debattkvällar. Tack ocksÃ¥ till Karl af Hällström som envist bad mig ställa upp i valet. PÃ¥ sätt och vis upplever jag att en seger är vunnen, trots fjärde placering i första omgÃ¥ngen av valet.
Varje uppmuntrande ord som har sagts till mig har haft en stor betydelse för mig personligen, oberoende om det har kommit från någon i den närmaste stödgruppen eller från människor som beklagat att de inte kan rösta men konstaterat att de är glada att jag är med. De värmande och uppmuntrande orden har gett mod och kraft att möta alla utmaningar på vägen.

Nu har vi tagit ett steg längre och vi tror att vi vet vilka två kandidater som skall mätas mot varandra under de närmaste veckorna. Jag önskar Gustav Björkstrand och Henrik Perret krafter för en konstruktiv fortsatt debatt. Samtidigt vill jag tacka alla medkandidater för den tid som vi delade på ett speciellt sätt genom våra uppdrag som kandidater. PAX ET BONUM.

Det här inlägget publicerades onsdagen den 13 september 2006 kl. 19.34 i Tankar. Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen webbplats.