Helene Liljeström

För länge sedan har jag beslutat, att för min del inte längre lÃ¥ta mig provoceras till att försvara min existens som kvinna och präst. Mina tjugo Ã¥r i församlingsarbetet har fyllt mitt liv och mina dagar med betydligt mera meningsfulla uppgifter och med viktiga möten med människor i glädje och sorg. Under de första Ã¥ren som präst var det däremot nästan omöjligt att undvika att ställas inför situationer där man förväntades komma med nÃ¥got försvar, som visserligen knappast ens uppfattades av motparten i debatten. SÃ¥ fort nÃ¥got konkret kyrkligt ärende som berörde konflikter inom kyrkan aktualiserades och fick synlighet i media, behövdes nÃ¥gon som var beredd att svara tÃ¥lmodigt när en motstÃ¥ndare gick Ã¥t bÃ¥de kyrkan, biskoparna och framför allt kvinnorna som utmanade motstÃ¥ndarens bibeltolkning. Och jag tror att jag är rustad med ett ganska uthÃ¥lligt tÃ¥lamod, sÃ¥ därför fann jag mig länge i att ständigt konfronteras med nÃ¥gon som underkände mina beslut, min livsuppgift och min roll i kyrkan. Nu beskriver jag inte min situation i vardagsarbetet i församlingen, utan möten med enstaka manliga kolleger. Men smÃ¥ningom började det kännas närmast absurt att lÃ¥ta sig ställas upp mot väggen och komma med försvar i en situation när ”motstÃ¥ndaren” inte ens visade minsta intresse för att försöka sätta sig in i hur jag ser pÃ¥ saken. Jag beslöt dÃ¥ att i stället huvudsakligen koncentrera mig pÃ¥ att göra det som jag blivit vigd och välsignad till att göra, dvs. förvalta Ordet och sakramenten och försöka möta mina medmänniskor och se deras behov. Det destruktiva utgÃ¥ngsläget att lÃ¥ta sig försättas i försvarsposition mÃ¥ste fÃ¥ höra till historien i en kyrka som sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r redan sett resurserna i de kvinnliga prästerna och deras insatser.

I dagens läge ser jag fortfarande så här på situationen och anser det inte motiverat att försvara en ordning som vår kyrka redan länge levt med. Däremot gör det mig ont att se unga medsystrar möta samma gamla argument som jag har mött, och försättas i liknande situationer som jag en gång befann mig i. De unga skall inte behöva gå genom samma pärs som vi i den första generationen kvinnliga präster har varit tvungna till.

I dag är det egentligen motståndarna som känner att de är i försvarsposition. Det märks på den indignation och den upprördhet som just nu igen präglar diskussionen i kyrkan. Men idag känner jag mig ännu mer främmande för att vi i kyrkan sätter så mycket energi på den här frågan. Jag minns från intervjuer under tidigare år i radio, där jag satt i studion och blev överöst med argument om varför jag inte borde vara den jag är. När mikrofonerna var stängda och redaktören följde mig ett stycke på vägen mot ytterdörren, samtalade vi om väsentligare saker. Om hur tungt det är att dagligen konfronteras med nyheter om våld och krig, katastrofer och olyckor, och sedan i lugna ordalag rapportera om det som skett till oss lyssnare. Om en nöd i världen som är större än man kan uthärda. Min egentliga uppgift var kanske oftare att finnas där en liten stund när debatten var över. Men min egen frustration har hela tiden varit, att orka acceptera att världen blöder och lider, samtidigt som en liten grupp kvinnor som sett som sin kallelse att göra en insats som präster och själavårdare i kyrkan är en sådan nagel i ögat för en liten grupp konservativa inom kyrkan, att frågan om kvinnor i ämbetet blir det som alla människor tror att kyrkan huvudsakligen ägnar sig åt. Under flere år har jag därför medvetet tidvis nästan glömt hela saken, men frågan har nu igen lyfts upp på agendan , tyvärr.

Nu förstÃ¥r jag kanske inte riktigt längre vad de konservativa vill Ã¥stadkomma i vÃ¥r kyrka? Har de inte upptäckt att vi inte längre hör till samma gudstjänstgemenskap? Att vi inte längre har nattvardsgemenskap! Det här brukar vara tecknet pÃ¥ att man inte anser sig höra till samma kyrka. Tror de konservativa att kyrkan skall ta ett jättekliv pÃ¥ tjugo Ã¥r tillbaka och ”Ã¥tergÃ¥ till den gamla ordningen”? Vi lever i den kyrka som ständigt är pÃ¥ väg och ständigt mÃ¥ste söka sin väg genom nya tider och möta nya utmaningar. Vi kan inte ägna oss Ã¥t att enbart blicka tillbaka, medan världen blöder och lider och människor ropar efter budskapet om Guds kärlek och hopp i Kristus. Vi skulle önska att mÃ¥nga kunde upptäcka den glädje och kraft som vi kan fÃ¥ i mötet med den levande och uppstÃ¥ndne Jesus, som ger sig själv Ã¥t oss i nattvardens bröd och vin. Men vad ser dessa människor av den glädjen? Den kristna församlingens kraftkälla och rastplats pÃ¥ vägen. Alltför ofta ser man bara en brokig syskonskara som river varandra i hÃ¥ret och spottar varandra i ansiktet. Jag skulle inte förvÃ¥na mig om Jesus gick ut ur kyrkan för att i stället vara tillsammans med dem som verkligen ropar pÃ¥ Hans hjälp.

Min församling är inte särskilt intresserad av om jag är kvinna eller man? Det tror jag verkligen. Människorna är kanske inte ens särskilt intresserade av mig. Och varför skulle de vara det? De är intresserade av att få något att bygga sina egna liv på, att få ta emot evangeliet och få växa till i tron. De är intresserade av vad Kristus kan ge dem. De vill tro på Gud och på ett liv som består. Min person har ringa betydelse i det sammanhanget. Det tror jag skulle vara fallet också om jag hade fötts som man.

I mina kortfattade kommentarer frÃ¥n kyrkomötet har jag försökt berätta nÃ¥gonting annat om veckans arbete än det som har varit diskussionsämnet i offentligheten, nämligen den skärpta konflikten mellan Henrik Perret och biskop Gustav Björkstrand. Nyheterna i tidningarna koncentrerade sig pÃ¥ det faktum att Henrik Perret inte deltog i öppningsmässan i Ã…bo domkyrka, och biskopens insändare i Kyrkpressen i veckan kom att prägla fortsättningen av veckans diskussion. Den enda radiointervju jag ombads ge i Ã…bo var ett par minuter i lokalradion. Gissa vad man ville att jag skulle kommentera! Det fick mig att tänka pÃ¥ den dag den första gruppen kvinnliga präster blev vigda för tjugo Ã¥r sedan. PÃ¥ en stor bild pÃ¥ första sidan i Husis avbildades Paul von Martens, som högtidligen meddelade att han avsäger sig prästämbetet pÃ¥ grund av det som skulle ske den dagen. Den stora dagen som kvinnliga teologer hade väntat pÃ¥ och längtat efter i flere generationer dominerades i pressen av denna ”stora” nyhet att en manlig präst som största delen av sitt liv fungerat i icke-kyrklig tjänst (i radiohuset) skulle avsäga sig prästämbetet i protest mot detta ogudaktiga beslut om att öppna ämbetet för kvinnor. Sedan dess har tjogo Ã¥r gÃ¥tt och otaliga är de debatter jag har varit med om framför allt i radion, där motstÃ¥ndare har suttit och förklarat mig vara en styggelse och nÃ¥gonting som strider mot Guds heliga ord.

Lyckligtvis har min egen församling varit öppen och välkomnande och visat sin uppskattning genom Ã¥ren. Annars hade väl ocksÃ¥ jag försökt hitta ett annat arbete utanför kyrkan! Enstaka gÃ¥nger har dock upplevelsen av att vara spetälsk inte varit lÃ¥ngt borta. Jag minns en jordfästning i början av min tid som präst. Den som hÃ¥llit ett jordfästningstal eller en predikan vet att man känner sig ganska hudlös efter att ha talat sÃ¥dant som är känsligt och berörande för dem som är med. Jag hade spanat in tvÃ¥ äldre prästpar i kapellet och det gjorde mig litet nervös. Men jag tror inte att nÃ¥gon märkte det ändÃ¥. När jag sen kom till minnesstunden och hälsade vänligt pÃ¥ de församlade, tog jag ocksÃ¥ mod till mig och hälsade vänligt pÃ¥ den pensionerade präst som jag kände som en ivrig motstÃ¥ndare till kvinnliga präster. ”Jaha, här har vi en kyrkomötespräst”, sa han, och jag trodde att jag hörde fel! Han kunde väl inte öppet underkänna mig pÃ¥ minnesstunden efter att jag hade jordfäst hans goda vän! Blåögd var jag, det kunde han tydligen. Han menade inte kykomötespräst i den meningen som jag nu faktiskt är det, dvs. prästerligt ombud i kyrkomötet, han menade en präst som endast det orättfärdiga kyrkomötet accepterar, men som Guds ord förbjuder.

Är jag spetälsk eller inte? Uttrycket som fanns i biskopens insändare är starkt, och Henrik såg olycklig ut på kyrkomötet när han försäkrade mig att han aldrig har ansett mig vara spetälsk. Nej, det kan jag också intyga att han aldrig sagt eller visat. Däremot tycks inte kvinnoprästmotståndarna förstå att deras sätt att agera mot oss ändå kan upplevas som om man skulle vara någonting som katten har släpat in. Jag har varit med om att en kvinnlig lekman, som har assisterat vid nattvarden, har delat ut både brödet och vinet till den knäböjande liturgen som var en känd kvinnoprästmotståndare. En kvinnlig präst skulle givetvis inte ha fått stå där bredvid honom. Jag har nyligen varit med om att vid en stor nattvardsutdelning med flere manliga präster och manliga och kvinnliga assistenter få höra: Det har önskats att det skulle finnas ett utdelningsställe där ingen kvinnlig präst är med! Hallå, jag var den enda kvinnliga prästen. Och det delades ut nattvard på fyra ställen i kyrkan. Gärna skulle jag ha vänt om i sakristidörren, men jag bet ihop tänderna och satte alba och stola på mig. Spetälsk? Det hade väl ingen sagt!

Jag har alltid försökt bemöta också kvinnoprästmotståndare vänligt, korrekt och sakligt. Många har gjort detsamma i förhållande till mig. Det har också Henrik Perret gjort. Det är säkert både han och jag eniga om. Men om min och mina medsystrars närvaro i kyrkan betyder att man blir besudlad eller riskerar sin plats i himlen, då kan vi ju inte förneka att vi upplever att man ser oss som orena. Om en kvinnlig lekman ger nattvarden är brödet och vinet tydligen Kristi kropp och blod. Vad är det om en kvinnlig präst delar ut det?

Frågan om kvinnliga präster skymmer många andra viktiga frågor i vår kyrka idag. Vi ägnar oss åt att bråka  medan många människor i vårt samhälle omkring oss tappar fotfästet i tillvaron, är rotlösa, vilsna och tycker att de inte hittar någonting att bygga livet på. Vi har så mycket att erbjuda. Det anser vi alla, både kvinnliga och manliga präster, både motståndare till kvinnliga präster och vi som skulle önska att frågan inte diskuterades längre. Har vi råd att bråka mer?

Kyrkomötet är över för den här gÃ¥ngen och jag ser mig förvÃ¥nat omkring i naturen här hemma. Har jag varit en mÃ¥nad borta eller…? Träden är vackert gröna och lökväxterna har börjat blomma. Veckan har gÃ¥tt i arbetets tecken och jag har knappt varit ute och sett vÃ¥rens framfart. Skönt har det ändÃ¥ varit att dÃ¥ och dÃ¥ titta ut genom fönstret och se vÃ¥rsolen lysa.

Det känns riktigt bra efter den här veckan. Trots allt det nya har det gått bra att komma in i arbetet och kontakterna som knutits har känts viktiga. Vår kyrka är ju så mycket större än vi vanligtvis tänker på i vårt svenska stift. Mänskor har allmänt taget varit överraskande positivt inställda till oss som emellanåt talade svenska med varandra i vimlet. Det har också varit trevligt att lära känna de andra ombuden i den svenska gruppen bättre. Peter Lindbäck och jag kommer ju också att vara med i stiftsfullmäktige och det är säkert bra med en sådan direkt kontakt mellan kyrkomötet och stiftsfullmäktige. Kontakten under senaste period var kanske inte så aktiv.

Det hände någonting speciellt vid sidan av det ordinarie programmet i dag. Alla manliga ombud steg upp och gick fram i salen och sjöng tillsammans en sång. Närmast som en hyllning med anledning av mors-dagen. Till min förvåning blev jag rörd till tårar av sången. Där stod de alla, biskopar och lekmän, kyrkans män som företräder många olika åsikter och sjöng så vackert för oss. Det var rörande. Men tårarna uttryckte också en bestörtning när vi kvinnor plötsligt tittade oss omkring och insåg hur få vi var. Det blev så tydligt när alla män hade stigit upp. Och jag var tacksam att åtminstone Borgå stift är representerat av jämt tre män och tre kvinnor plus biskopen. Jämnare än så kan det ju inte bli av sju personer.

Mycket finns att smälta från dennna vecka och det kommer att ta sin tid. Mycket finns att läsa och sätta sig in i och det kändes bra för mig att Bo-Göran Åstrand sände mig en mycket vänlig hälsning inför kyrkomötesveckan senaste söndag, där han berättade ärligt och öppet hur han hade upplevt sin första vecka i motsvarande sammanhang för fyra år sedan. Mycket känner jag igen nu efter dessa dagar. På samma sätt som han kommer också jag att vara protokolljusterare och därmed gå igenom allt material extra grundligt. Det är säkert bra även om materialet är digert. Det finns mycket god vilja, mycket tro på vår kyrka, stor omsorg om människorna och en stor kärlek till kyrkan i alla dessa ombud och biskopar, kyrkomötespersonal osv. Tyvärr kan vi inte alltid upptäcka detta när en del omsorg uttrycks på ett bakvänt sätt. Men det är lättare att förstå varandra om man kan se att det gemensamma ändå är omsorgen om Kristi kyrka här hos oss.

En halv vecka har gått av den första kyrkomötesveckan. Det har varit intensivt och givande men också i viss mån upprörande. Många engagerade och aktiva kristna människor från hela Finlande samlas för att tillsammans ge sitt bidrag för vår kyrkas bästa. Samtidigt måste man ju också sucka över att frågan om oss kvinnliga präster ännu efter tjugo år kan spöka så mycket som den gör. Vi präster som är kvinnor skulle mycket hellre ägna all vår energi åt betydligt viktigare frågor än denna som borde vara en fråga för kyrkohistorieforskningen. Trevligt dock att träffa många skärpta och starkt engagerade kvinnor som trots allt orkar tro på kyrkan och framtiden. Män också för den delen, men vi kvinnor behöver särskilt mycket stöda varandra här.

I dag har vi bl.a. diskuterat ett initiativ som Stig Kankkonen (Borgå stift) och Leif Nummela (Tammerfors stift) har lämnat in. Det handlar om att kyrkomötet skulle kunna utvecklas till att delta mera aktivt i värdediskussionen i samhället. Initiativet är ju mycket bra i princip och det kommer att behandlas vidare i det utskott där Henrik Perret och jag sitter med i.  Jag håller fullständigt med initiativet om att det skulle vara viktigt med ett aktivt deltagande i värdediskussionen från kyrkans sida. Om vi bara kunde sluta käbbla med varandra bland annat om kvinnliga präster och börja tänka på väsentliga saker, så kunde debatten se helt annorlunda ut. I kyrkomötet, i Finlands kyrka. i Borgå stift, i Kyrkpressen, på bloggen, i dagstidningarna osv. Vi borde oroa oss över miljöförstöring, ekonomiska orättvisor i världen och i vårt land, utnyttjande av människor på orättfärdiga sätt, barn som far illa, allmän vilsenhet när det gäller livets mening och mål, ja listan kunde göras lång. Kyrkans trovärdighet som aktör i värdediskussionen är obefintlig om vi inte kommer vidare från låsta positioner och börjar se hur det ser ut omkring oss.

Jag vill tro på kyrkans möjligheter trots allt. Kyrkan har så mycket att ge. Ett hopp som är envisare än alla misslyckanden därför att det grundar sig på någonting större än det som vi människor kan åstadkomma. Med det envisa hoppet i hågen har jag gått in för denna kyrkomötesperiod. Jag tror att vi bärs av Guds välsignelser trots att Gud skulle ha anledning att sucka djupare än ärkebiskopen när denne i Turun Sanomat beskriver hur kyrkan balanserar mellan de konservativa och de liberala i sina led. Viktigt är i alla fall att kunna samtala och mötas och göra det på ett respektfullt sätt. Någonting annat får vi inte acceptera. Vi har ju ändå samma Kristus som vårt Ljus och vår ledstjärna.

Nu är timmen sen. Pauser finns det inte särskilt mycket här. Men vi har ju kommit hit för att arbeta sÃ¥… Litet sömn kan ändÃ¥ vara bra om man skall bevara det goda humöret.