Första kyrkomötesveckan
En halv vecka har gått av den första kyrkomötesveckan. Det har varit intensivt och givande men också i viss mån upprörande. Många engagerade och aktiva kristna människor från hela Finlande samlas för att tillsammans ge sitt bidrag för vår kyrkas bästa. Samtidigt måste man ju också sucka över att frågan om oss kvinnliga präster ännu efter tjugo år kan spöka så mycket som den gör. Vi präster som är kvinnor skulle mycket hellre ägna all vår energi åt betydligt viktigare frågor än denna som borde vara en fråga för kyrkohistorieforskningen. Trevligt dock att träffa många skärpta och starkt engagerade kvinnor som trots allt orkar tro på kyrkan och framtiden. Män också för den delen, men vi kvinnor behöver särskilt mycket stöda varandra här.
I dag har vi bl.a. diskuterat ett initiativ som Stig Kankkonen (Borgå stift) och Leif Nummela (Tammerfors stift) har lämnat in. Det handlar om att kyrkomötet skulle kunna utvecklas till att delta mera aktivt i värdediskussionen i samhället. Initiativet är ju mycket bra i princip och det kommer att behandlas vidare i det utskott där Henrik Perret och jag sitter med i. Jag håller fullständigt med initiativet om att det skulle vara viktigt med ett aktivt deltagande i värdediskussionen från kyrkans sida. Om vi bara kunde sluta käbbla med varandra bland annat om kvinnliga präster och börja tänka på väsentliga saker, så kunde debatten se helt annorlunda ut. I kyrkomötet, i Finlands kyrka. i Borgå stift, i Kyrkpressen, på bloggen, i dagstidningarna osv. Vi borde oroa oss över miljöförstöring, ekonomiska orättvisor i världen och i vårt land, utnyttjande av människor på orättfärdiga sätt, barn som far illa, allmän vilsenhet när det gäller livets mening och mål, ja listan kunde göras lång. Kyrkans trovärdighet som aktör i värdediskussionen är obefintlig om vi inte kommer vidare från låsta positioner och börjar se hur det ser ut omkring oss.
Jag vill tro på kyrkans möjligheter trots allt. Kyrkan har så mycket att ge. Ett hopp som är envisare än alla misslyckanden därför att det grundar sig på någonting större än det som vi människor kan åstadkomma. Med det envisa hoppet i hågen har jag gått in för denna kyrkomötesperiod. Jag tror att vi bärs av Guds välsignelser trots att Gud skulle ha anledning att sucka djupare än ärkebiskopen när denne i Turun Sanomat beskriver hur kyrkan balanserar mellan de konservativa och de liberala i sina led. Viktigt är i alla fall att kunna samtala och mötas och göra det på ett respektfullt sätt. Någonting annat får vi inte acceptera. Vi har ju ändå samma Kristus som vårt Ljus och vår ledstjärna.
Nu är timmen sen. Pauser finns det inte särskilt mycket här. Men vi har ju kommit hit för att arbeta sÃ¥… Litet sömn kan ändÃ¥ vara bra om man skall bevara det goda humöret.
Â
