Spetälsk eller inte
I mina kortfattade kommentarer frÃ¥n kyrkomötet har jag försökt berätta nÃ¥gonting annat om veckans arbete än det som har varit diskussionsämnet i offentligheten, nämligen den skärpta konflikten mellan Henrik Perret och biskop Gustav Björkstrand. Nyheterna i tidningarna koncentrerade sig pÃ¥ det faktum att Henrik Perret inte deltog i öppningsmässan i Ã…bo domkyrka, och biskopens insändare i Kyrkpressen i veckan kom att prägla fortsättningen av veckans diskussion. Den enda radiointervju jag ombads ge i Ã…bo var ett par minuter i lokalradion. Gissa vad man ville att jag skulle kommentera! Det fick mig att tänka pÃ¥ den dag den första gruppen kvinnliga präster blev vigda för tjugo Ã¥r sedan. PÃ¥ en stor bild pÃ¥ första sidan i Husis avbildades Paul von Martens, som högtidligen meddelade att han avsäger sig prästämbetet pÃ¥ grund av det som skulle ske den dagen. Den stora dagen som kvinnliga teologer hade väntat pÃ¥ och längtat efter i flere generationer dominerades i pressen av denna ”stora” nyhet att en manlig präst som största delen av sitt liv fungerat i icke-kyrklig tjänst (i radiohuset) skulle avsäga sig prästämbetet i protest mot detta ogudaktiga beslut om att öppna ämbetet för kvinnor. Sedan dess har tjogo Ã¥r gÃ¥tt och otaliga är de debatter jag har varit med om framför allt i radion, där motstÃ¥ndare har suttit och förklarat mig vara en styggelse och nÃ¥gonting som strider mot Guds heliga ord.
Lyckligtvis har min egen församling varit öppen och välkomnande och visat sin uppskattning genom Ã¥ren. Annars hade väl ocksÃ¥ jag försökt hitta ett annat arbete utanför kyrkan! Enstaka gÃ¥nger har dock upplevelsen av att vara spetälsk inte varit lÃ¥ngt borta. Jag minns en jordfästning i början av min tid som präst. Den som hÃ¥llit ett jordfästningstal eller en predikan vet att man känner sig ganska hudlös efter att ha talat sÃ¥dant som är känsligt och berörande för dem som är med. Jag hade spanat in tvÃ¥ äldre prästpar i kapellet och det gjorde mig litet nervös. Men jag tror inte att nÃ¥gon märkte det ändÃ¥. När jag sen kom till minnesstunden och hälsade vänligt pÃ¥ de församlade, tog jag ocksÃ¥ mod till mig och hälsade vänligt pÃ¥ den pensionerade präst som jag kände som en ivrig motstÃ¥ndare till kvinnliga präster. ”Jaha, här har vi en kyrkomötespräst”, sa han, och jag trodde att jag hörde fel! Han kunde väl inte öppet underkänna mig pÃ¥ minnesstunden efter att jag hade jordfäst hans goda vän! Blåögd var jag, det kunde han tydligen. Han menade inte kykomötespräst i den meningen som jag nu faktiskt är det, dvs. prästerligt ombud i kyrkomötet, han menade en präst som endast det orättfärdiga kyrkomötet accepterar, men som Guds ord förbjuder.
Är jag spetälsk eller inte? Uttrycket som fanns i biskopens insändare är starkt, och Henrik såg olycklig ut på kyrkomötet när han försäkrade mig att han aldrig har ansett mig vara spetälsk. Nej, det kan jag också intyga att han aldrig sagt eller visat. Däremot tycks inte kvinnoprästmotståndarna förstå att deras sätt att agera mot oss ändå kan upplevas som om man skulle vara någonting som katten har släpat in. Jag har varit med om att en kvinnlig lekman, som har assisterat vid nattvarden, har delat ut både brödet och vinet till den knäböjande liturgen som var en känd kvinnoprästmotståndare. En kvinnlig präst skulle givetvis inte ha fått stå där bredvid honom. Jag har nyligen varit med om att vid en stor nattvardsutdelning med flere manliga präster och manliga och kvinnliga assistenter få höra: Det har önskats att det skulle finnas ett utdelningsställe där ingen kvinnlig präst är med! Hallå, jag var den enda kvinnliga prästen. Och det delades ut nattvard på fyra ställen i kyrkan. Gärna skulle jag ha vänt om i sakristidörren, men jag bet ihop tänderna och satte alba och stola på mig. Spetälsk? Det hade väl ingen sagt!
Jag har alltid försökt bemöta också kvinnoprästmotståndare vänligt, korrekt och sakligt. Många har gjort detsamma i förhållande till mig. Det har också Henrik Perret gjort. Det är säkert både han och jag eniga om. Men om min och mina medsystrars närvaro i kyrkan betyder att man blir besudlad eller riskerar sin plats i himlen, då kan vi ju inte förneka att vi upplever att man ser oss som orena. Om en kvinnlig lekman ger nattvarden är brödet och vinet tydligen Kristi kropp och blod. Vad är det om en kvinnlig präst delar ut det?
Frågan om kvinnliga präster skymmer många andra viktiga frågor i vår kyrka idag. Vi ägnar oss åt att bråka medan många människor i vårt samhälle omkring oss tappar fotfästet i tillvaron, är rotlösa, vilsna och tycker att de inte hittar någonting att bygga livet på. Vi har så mycket att erbjuda. Det anser vi alla, både kvinnliga och manliga präster, både motståndare till kvinnliga präster och vi som skulle önska att frågan inte diskuterades längre. Har vi råd att bråka mer?
