Helene Liljeström

Efter omröstning godkändes initiativet om anställning av tre ungdomsarbetare vid Kyrkostyrelsen, vilka inom ramen för projektet HEV (Hengellinen Elämä Verkossa) har som uppgift att finnas med på internet i olika diskussionsforum där ungdomar rör sig. Jag är glad över att initiativet gick igenom. Tre vuxna kan inte göra underverk i ett sammanhang som är så brett, men det är viktigt att man kommer igång med arbetet kring webb-frågorna och ungdomsvärlden. Vi har inte råd att vänta, och i församlingarna behöver man få stöd och idéer för hur ett nätarbete kunde göras på ett meningsfullt sätt. Det är så lätt att drunkna i mängden av inlägg, och internet är gränslöst på många olika sätt. Hur skall vuxna kunna finnas med på ett meningsfullt sätt i de diskussioner som de unga för på olika sajter? Det gäller också för kyrkan att nu i första hand hitta lämpliga personer som kan anta den här stora utmaningen. Det påpekades också helt riktigt att detta arbete borde skötas av församlingarna, men just nu behövs något slag av pilotprojekt och samlande av erfarenheter som kan vara till hjälp i utvecklandet av nätarbetet inom ramen för ungdomsarbetet på lokalplanet.

LÃ¥nga diskussioner fördes under eftermiddagen och kvällen kring biskopsmötets sammansättning, när remissdebatten kring  reformerandet av kyrkans centralförvaltning fördes. Enligt förslaget skulle biskopsmötet bestÃ¥ enbart av stiftens biskopar, medan fältbiskopen och domkapitlens assessorer skulle falla bort frÃ¥n biskopsmötets sammansättning. Man eftersträvar med detta ett smidigare biskopsmöte som kunde samlas oftare än tvÃ¥ gÃ¥nger per Ã¥r. Det väckte en hel del upprörda känslor, att man föreslÃ¥r att fältbiskopen inte skulle vara med. Fältbiskopens ställning är inte helt jämförbar med stiftens biskopars, bl.a genom att biskoparna i stiften väljs, medan fältbiskopen kallas till sitt uppdrag och är anställd av staten. Själv anser jag att det skulle vara önskvärt att biskopsmötet kunde fungera pÃ¥ ett smidigare sätt. Ärkebiskop Paarma nämnde i sin taltur att olika former av uttalanden allt oftare efterfrÃ¥gas t.ex. i etiska frÃ¥gor. Biskoparna borde ha möjlighet att ge utlÃ¥tanden och uttala sig i olika aktuella frÃ¥gor i samhället, och i samband med lagstiftningsarbetet, men dessa utlÃ¥tanden ges nu oftast av kyrkostyrelsen eftersom biskoparnas möten hÃ¥lls sÃ¥ sällan. En märklig misstänksamhet inför biskoparnas förmÃ¥ga att ha en inblick i den  ”vanliga världen” kunde märkas i vissa uttalanden. Som om assessorers eller eventuella kyrkligt aktiva lekmäns medverkan  skulle garantera ett mindre ”världsfrÃ¥nvänt” biskopsmöte. Ofta frÃ¥gas i vÃ¥rt samhälle efter kyrkans röst. NÃ¥gon bör ha mandat att säga nÃ¥gonting om vad kyrkan lär, eller Ã¥tminstone beskriva olika synsätt som finns i kyrkan när det gäller kristen tro och etik. Knappast kan vi lämna denna uppgift enbart Ã¥t biskoparna. Visst är det varje enskild kristens ansvar att vara kyrkans röst i världen, men vi har som kyrka gett ett särskilt ansvar Ã¥t vÃ¥ra biskopar när det gäller vÃ¥r kyrkas tro och lära. Varför vill man dÃ¥ inte lÃ¥ta dem ta detta ansvar? Denna frÃ¥ga och mÃ¥nga andra kommer man att arbeta med i förvaltningsutskottet och lagutskottet i samband med reformen av centralförvaltningen.

I mitt eget utskott, konstitutionsutskottet, kom vi till skott när det gällde av få ihop ett utlåtande till förvaltningsutskottet när det gäller initiativet om personförsamlingar och utvecklande av vårt nuvarande församlingstillhörighetssystem, den sk parokialprincipen. Det var ju glädjande av ett så brokigt sammansatt utskott kunde komma till ett enhälligt utlåtande i en så pass känslig fråga. Vi kunde alltså enas om att det nuvarande systemet med församlingar som är knutna till ett bestämt område och täcker hela landet är grunden för kyrkans arbete. Man var dock beredd att luckra upp principen en aning, bl.a på grund av språk eller någon annan tungt vägande orsak. Ett utvecklande av vårt nuvarande system är antagligen nödvändigt, men det är inte särskilt lätt att hitta fungerande lösningar som inte äventyrar möjligheten för kyrkan att vara en närvarande kyrka på varje ort i vårt land. Vår kyrka skall heller inte sträva till att bli likriktad. Församlingen mår bra av att den består av olika människor som möts i en öppen gemenskap. I mångfalden finns en rikedom.

 

Efter en lång dag i plenisal och utskott åkte kyrkomötesdelegaterna i två bussar till det numera utrymda Kakolafängelset. Den borgliknande byggnaden på berget var respektingivande. Vi vandrade i drygt två timmar och i många trappor med en mycket initierad guide. Han  berättade om fängelsets historia men gav också en inblick i hur livet sett ut innanför murarna. Det var onekligen en upplevelse som berörde oss djupt. Många tankar om enskilda fångars öden hann man tänka under vandringen i de gamla salarna och cellerna. Det finns människor som levt sina liv i vidriga omständigheter. Det vet man ju, men det är starkt att få en inblick i vad det kunde innebära. Nu saknades ju lukterna, oljudet och maktkampen både mellan fångarna sinsemellan och mellan vakterna och fångarna. Endast de tomma, ödsliga cellerna och de tunga dörrarna och gallren talade sitt eget språk.

Från det långa vandringen i tidvis helt mörka korridorer, begav vi oss till det upplysta Akademihuset vid Åbo domkyrka. Den vackra salen presenterades för oss av biskop Gustav Björkstrand, och det var intressant att få en inblick både i husets historia och i universitetens värld. Salen fungerade också som mötesplats för kyrkomötet, och biskopen som själv satt med på 70-talet som delegat gav en inblick i kyrkomötesrutinerna från den tiden. Det var nog ganska annorlunda med ett kyrkomöte som samlades i en hel månad, och betänkanden som skulle tryckas i de lokala tryckerierna mellan behandlingarna i utskott och plenisal.

I gÃ¥r pÃ¥ eftermiddagen samlades de svenska delegaterna en stund pÃ¥ eftermiddagen, och Kyrkpressen lyckades fÃ¥ nÃ¥gra ”familjefoton” av oss. Det var trevligt att alla frÃ¥n vÃ¥rt stift var samlade. Oftast är vi faktiskt pÃ¥ olika hÃ¥ll eftersom utskottsarbetet och olika tidtabeller gör att vi ses mest i plenisalen där vi sitter pÃ¥ rad.

I går hördes en del kritiska röster mot förslaget till ändringar i de tjänstemannarättsliga bestämmelserna i kyrkolagen när remissdabatten fördes. Svårigheten att förstå diskussionen ligger kanske i att det finns underliggande frågor som man inte talar i klartext om. Men dessa frågor påverkar uppfattningen om förslaget. Rädslan för att lagen skall ge möjlighet att avskeda de präster som inte vill samarbeta med kvinnor i prästämbetet lyser igenom, om man kan läsa mellan raderna i det som sägs. Det finns också de som  vill att lagen skrivs så  att präster som lever i registrerat parförhållande inte skall få möjlighet att verka som präster. Därför vill man införa en diskrimineringsklausul, som ger möjlighet för kyrkan att ha sina egna bestämmelser som avviker från samhällets. När någon talar sig varm för att kyrkan själv skall bestämma om sina tjänsteinnehavare på ett sätt som avviker från samhällets regler, kan det alltså handla om att man vill införa möjlighet att diskriminera olika grupper. Det gäller alltså att kunna läsa mellan raderna i de känslosamma uttalandena. Många hoppas dock att lagen skall godkännas i detta kyrkomöte. Samma frågor röstades nämligen omkull under senaste kyrkomöte för ett år sedan.

 

 

Tisdag under kyrkomötesveckan.

Kyrkans fyraÃ¥rsberättelse (2003-2007) är en innehÃ¥llsrik bok som ett team frÃ¥n Kyrkans forskningscentral har sammanställt. Den berättar pÃ¥ ett mÃ¥ngsidigt sätt om det mesta som har varit aktuellt i vÃ¥r kyrka under den här tiden. Mycket av den statistik som vi i församlingarna (ofta motvilligt och med möda) har levererat till Kyrkostyrelsen har här använts pÃ¥ ett meningsfullt sätt för att visa pÃ¥ trender och tendenser i kyrkan just nu. I plenisalen blev det länga talturer under förmiddagen, men om man skall vara ärlig handlade inte alla inlägg nödvändigtvis om kyrkans fyraÃ¥rsberättelse. Ibland tycks människors älsklingstankar tränga sig pÃ¥ sÃ¥ att det blir svÃ¥rt att hÃ¥lla sig till sak…

Senare under dagen blev det mera tid för arbete i utskotten. Själv sitter jag i konstitutionsutskottet som just nu förbereder ett utlåtande om den sk parokialprincipen när det gäller församlingstillhörighet, dvs. att man skall höra till en församling som är knuten till det område, den kommun, där man bor. (Församlingens eller samfällighetens gränser är de samma som kommunens.) Det finns de som gärna skulle öppna möjligheter för något som man kallar personförsamlingar, vilket innebär att en grupp människor kunde bilda en egen församling som inte är bunden till ett bestämt område. Gemenskapen bygger då mera på att man har liknande uppfattningar om bestämda trosfrågor som man anser vara viktiga, och detta motiverar människor att sluta sig samman till en egen församling. Vi har inte den möjligheten i vår kyrka i dag, men särskilt inom de riktningar som t.ex. inte accepterar kvinnliga präster skulle man gärna se att sådana församlingar kunde bildas inom ramen för vår kyrka. Dessa frågor är inte särskilt lätta att diskutera. Än mindre lösa. Det kanske kunde finnas anledning att luckra upp  parokialprincipen i dess strängaste form, men ju mera man diskuterar dessa frågor desto mer inser man också vilken vishet som finns gömd i vår kyrkas församlingssyn. Den garanterar att det finns en församling på varje ort i landet. Den möjliggör stöd och diakonal hjälp på ett likvärdigt sätt åt församlingsmedlemmar oberoende av boningsort. Gudstjänster, förrättningar och själavård finns tillgängliga för kyrkans medlemmar. Kyrkans medarbetare kan fungera som resurs och stöd i skolor och utbildningsanstalter, i krishjälp osv.

Ibland kan det vara bra att upptäcka vad som verkligen görs och inte bara se till brister och problem. Det gemensamma för oss alla oberoende av åsikter är nog en omsorg om kyrkan och en strävan att visa på vad en levande tro på Kristus verkligen kan betyda. Trots det kan det vara svårt att förstå varandra eftersom  det som för någon är ett uttryck för en levande tro för en annan kan verka oviktigt  och perifert.

Under kvällen informerades om de nya projekt som man med snabb tidtabell vill genomföra i kyrkan. Det kändes tidvis som om kyrkomötets delegater stod pÃ¥ Ã…bo torg och hörde pÃ¥ ivriga torgförsäljare som försökte övertyga om sina produkters förträfflighet ,när HeTa, HEV och planer för gemensamt internetstöd presenterades för oss. Och pÃ¥ den ”eviga” frÃ¥gan som vi finlandssvenskar hela tiden är tvungna att bevaka, dvs. kommer vi att garanteras tjänster pÃ¥ vÃ¥rt eget modersmÃ¥l, fick jag svaret att ”det ju är självklart eftersom vi har en tvÃ¥sprÃ¥kig kyrka!” Mmm… vi har ju nog sett att det sällan är sÃ¥ självklart med en fungerande svensk service.  Men vi fÃ¥r hoppas att vi denna gÃ¥ng skall fÃ¥ uppleva att man beaktar oss och vÃ¥ra behov i församlingarna. Det känns inte alltid sÃ¥ inspirerande att framföra den obekväma frÃ¥gan om hur man har  tänkt ordna när det gäller  det svenska stiftet, men det är tyvärr ofta nödvändigt. Det kanske finns en god vilja, men man vet inte alltid i vilken situation vi lever. (Ett gott exempel är översättningar i stil med medlemsregisterprogrammets onnistuneet lähetykset-de lycliga lÃ¥dÃ¥rna). Här pÃ¥ kyrkomötet finns mÃ¥nga delegater som gärna och glatt talar svenska och om de inte gör det beklagar de stort att de inte kan sÃ¥ mycket som de önskar. Inställningen till svenskan är kanske mera postiv här än i mÃ¥nga andra sammanhang. Men när snabba tidtabeller för inte helt övertygande projekt marknadsförs, blir ocksÃ¥ de finsksprÃ¥kiga delegaterna misstänksamma. Hur mycket mer skall inte vi tveka, när vi vet hur svÃ¥rt det brukar vara att genomföra projekten pÃ¥ ett jämlikt sätt när det gäller vÃ¥ra specialbehov.

 

 

 

 

 

En lång dag närmar sig natt och det har varit intensivt under första dagen på kyrkomötet. Många och långa diskussioner har förts i plenisalen bl.a. om behovet av vuxna som engagerar sig i ungdomarnas diskussioner på internet. Samma frågor har engagerat oss hemma i församlingen under de senaste veckorna. Det är inte lätt att organisera en sådan verksamhet, men det skulle vara nog så nödvändigt. Ungdomarna behöver vuxnas stöd när de funderar på livet och bearbetar svåra frågor i livet.

Ett initiativ om att avsätta pengar för tre ungdomsarbetare, som skulle vara ”nätarbetare” knutna till kyrkostyrelsen, har lämnats in till kyrkomötet. Ã…sikterna gÃ¥r isär huruvida kyrkostyrelsen skall anställa folk för den här typen av verksamhet, som kanske hellre borde skötas av församlingarna, men mÃ¥nga anser ocksÃ¥ att man snabbt behöver sätta igÃ¥ng en sÃ¥dan verksamhet för att sedan komplettera med utbildning pÃ¥ bred front.

I det här skedet är det svårt att förutspå hur det går med initiativet, men frågan är viktig och engagerar många. Det är säkert viktigt att arbeta med den här frågan på olika nivåer.

En annan livlig diskussion fördes kring HeTa-projektet. Många kritiska röster hördes men också någon som välkomnade projektet. I morgon kväll, tisdag alltså, kommer vi att få mer information om de aktuella projekten, både ekonomiförvaltningsreformen (HeTa) och Hengellinen Elämä Verkossa (HEV). Det hade kanske varit klokt att delge den infon före dagens debatt. Men dessa frågor kommer nog att diskuteras många gånger innan någonting är definitivt beslutet.

Nu börjar det kännas som om ögonen var fyllda med fin sand, och nÃ¥gra betänkanden väntar ännu pÃ¥ genomläsning pÃ¥ rummet…