Tisdag under kyrkomötesveckan.
Kyrkans fyraÃ¥rsberättelse (2003-2007) är en innehÃ¥llsrik bok som ett team frÃ¥n Kyrkans forskningscentral har sammanställt. Den berättar pÃ¥ ett mÃ¥ngsidigt sätt om det mesta som har varit aktuellt i vÃ¥r kyrka under den här tiden. Mycket av den statistik som vi i församlingarna (ofta motvilligt och med möda) har levererat till Kyrkostyrelsen har här använts pÃ¥ ett meningsfullt sätt för att visa pÃ¥ trender och tendenser i kyrkan just nu. I plenisalen blev det länga talturer under förmiddagen, men om man skall vara ärlig handlade inte alla inlägg nödvändigtvis om kyrkans fyraÃ¥rsberättelse. Ibland tycks människors älsklingstankar tränga sig pÃ¥ sÃ¥ att det blir svÃ¥rt att hÃ¥lla sig till sak…
Senare under dagen blev det mera tid för arbete i utskotten. Själv sitter jag i konstitutionsutskottet som just nu förbereder ett utlåtande om den sk parokialprincipen när det gäller församlingstillhörighet, dvs. att man skall höra till en församling som är knuten till det område, den kommun, där man bor. (Församlingens eller samfällighetens gränser är de samma som kommunens.) Det finns de som gärna skulle öppna möjligheter för något som man kallar personförsamlingar, vilket innebär att en grupp människor kunde bilda en egen församling som inte är bunden till ett bestämt område. Gemenskapen bygger då mera på att man har liknande uppfattningar om bestämda trosfrågor som man anser vara viktiga, och detta motiverar människor att sluta sig samman till en egen församling. Vi har inte den möjligheten i vår kyrka i dag, men särskilt inom de riktningar som t.ex. inte accepterar kvinnliga präster skulle man gärna se att sådana församlingar kunde bildas inom ramen för vår kyrka. Dessa frågor är inte särskilt lätta att diskutera. Än mindre lösa. Det kanske kunde finnas anledning att luckra upp parokialprincipen i dess strängaste form, men ju mera man diskuterar dessa frågor desto mer inser man också vilken vishet som finns gömd i vår kyrkas församlingssyn. Den garanterar att det finns en församling på varje ort i landet. Den möjliggör stöd och diakonal hjälp på ett likvärdigt sätt åt församlingsmedlemmar oberoende av boningsort. Gudstjänster, förrättningar och själavård finns tillgängliga för kyrkans medlemmar. Kyrkans medarbetare kan fungera som resurs och stöd i skolor och utbildningsanstalter, i krishjälp osv.
Ibland kan det vara bra att upptäcka vad som verkligen görs och inte bara se till brister och problem. Det gemensamma för oss alla oberoende av åsikter är nog en omsorg om kyrkan och en strävan att visa på vad en levande tro på Kristus verkligen kan betyda. Trots det kan det vara svårt att förstå varandra eftersom det som för någon är ett uttryck för en levande tro för en annan kan verka oviktigt och perifert.
Under kvällen informerades om de nya projekt som man med snabb tidtabell vill genomföra i kyrkan. Det kändes tidvis som om kyrkomötets delegater stod pÃ¥ Ã…bo torg och hörde pÃ¥ ivriga torgförsäljare som försökte övertyga om sina produkters förträfflighet ,när HeTa, HEV och planer för gemensamt internetstöd presenterades för oss. Och pÃ¥ den ”eviga” frÃ¥gan som vi finlandssvenskar hela tiden är tvungna att bevaka, dvs. kommer vi att garanteras tjänster pÃ¥ vÃ¥rt eget modersmÃ¥l, fick jag svaret att ”det ju är självklart eftersom vi har en tvÃ¥sprÃ¥kig kyrka!” Mmm… vi har ju nog sett att det sällan är sÃ¥ självklart med en fungerande svensk service.  Men vi fÃ¥r hoppas att vi denna gÃ¥ng skall fÃ¥ uppleva att man beaktar oss och vÃ¥ra behov i församlingarna. Det känns inte alltid sÃ¥ inspirerande att framföra den obekväma frÃ¥gan om hur man har tänkt ordna när det gäller det svenska stiftet, men det är tyvärr ofta nödvändigt. Det kanske finns en god vilja, men man vet inte alltid i vilken situation vi lever. (Ett gott exempel är översättningar i stil med medlemsregisterprogrammets onnistuneet lähetykset-de lycliga lÃ¥dÃ¥rna). Här pÃ¥ kyrkomötet finns mÃ¥nga delegater som gärna och glatt talar svenska och om de inte gör det beklagar de stort att de inte kan sÃ¥ mycket som de önskar. Inställningen till svenskan är kanske mera postiv här än i mÃ¥nga andra sammanhang. Men när snabba tidtabeller för inte helt övertygande projekt marknadsförs, blir ocksÃ¥ de finsksprÃ¥kiga delegaterna misstänksamma. Hur mycket mer skall inte vi tveka, när vi vet hur svÃ¥rt det brukar vara att genomföra projekten pÃ¥ ett jämlikt sätt när det gäller vÃ¥ra specialbehov.
Â
Â
Â
Â
Â
