Helene Liljeström

Ärkebiskop Kari Mäkinen avslutade nyss vårens kyrkomötessession och konstaterade att frågorna som man beslutat om och/eller diskuterat har handlat om framtiden. Framtidsinriktningen innebär en målsättning men också osäkerhet. Det gäller att bedöma sådant som ingen kan bedöma med insikt och säkerhet. Framtiden är alltid öppen. ändå behöver vi välja riktning och ställa mål. Många frågor lever och kommer upp igen om vi inte lyckats lösa dem i detta skede. Det kan man anta att gäller frågan om församlingsstrukturen, den sk. parokialprincipen, som skulle behöva en fördomsfri utredning om möjligheter att öppna det nu så styva och rigorösa systemet. Den frågan kommer säkert upp på agendan rätt snart igen.

Veckan har gått och det har varit trevligt att få möta delegaterna som har blivit viktiga personer genom det gemensamma arbetet. Det var också jätteroligt att få sjunga med i den lilla kören i morgonens mässa. vi sjöng bland annat Jaakko lLöyttys sång, Tätä ikuista laulua lauletaan, yhä maailman kaikissa kylissä. Siitä lapsetkin näkevat uniaan, kaikkein pienimmät äitinsä sylissä. Rauhaa, rauhaa.

Dagens höjdpunkt var kyrkomötets besök i domkyrkan, där vi upplevde en utställning som presenterades för oss på ett mycket insiktsfullt sätt av utställningens kurator Perttu Ollila. Det var fint att se hur kyrkans dörrar har öppnats också för modern kultur. Vi fick se tre olika konstverk med samma tema som finns i kyrkans huvudkor, nämligen den sista måltiden. Konstnärerna var Andy Warhol, Pauno Pohjolainen och Francine LeClercq. Mera information finns på www.taivaallistakulttuuria.fi. Medan vi såg utställningen strömmade folk in för att se Tanssiteatteri Eri´s föreställning Passion.

Vi fortsatte sedan till den nyrenoverade ärkebiskopsgården, där vi blev varmt mottagna av biskopsparet Mäkinen. Där blev det kaffe och tilltugg, och sedan fick vi lyssna till klockspel av en grupp ungdomar under kantorns ledning. Det lät trevligt och gruppen väntar på att få riktiga bronsklockor att spela på. Nu användes en primitivare form av instrument som hade liknande klang som klockor. Det lär finnas spelande grupper i några församlingar  i vårt land. Avslutningen i biskopsgården var en ljudligt klingande psalmsång efter ärkebiskopens aftonandakt. Det mest originella vi fick se var en en meter hög staty av Martin Luther, i blå plast! Den hade ärkebiskopen fått från Wittenberg, där det lär finnas många sådana i olika färger, utplacerade på stan.

Under dagen varvades utskottsarbete med pleniarbete, men det var ingen dramatik över någonting idag. I mitt eget utskott har vi aldrig haft en så harmonisk vecka under de här åren som denna. Vi har lugnt och sansat samtalat om möjligheter och hot som finns när det gäller kyrkans framtid. Vi har skrivit ihop ett utlåtande som alla kunde enas om. Det lämnas till framtidsutskottet, som har bett alla utskott skriva utlåtande om framtidredogörelsen Kyrkan 2020. Ju närmare vi befinner oss trons grund, desto lättare har vi att vara eniga och acceptera varandras särskilda poängteringar.

Diakonatet fÃ¥r vi fortsätta att grunna pÃ¥ och det blir redan i början av juni, dÃ¥ vi samlas i Helsingfors för att fortsätta arbetet. I morgon startar vi dagen med morgonmässa och jag anmälde mig som frivillig att sjunga med i sÃ¥nggruppen i mässan i S:t Maria kyrka 8.15. Sen kanske vi fÃ¥r höra en morsdagssÃ¥ng i plenisalen om det gÃ¥r väl…

I dag har vi återkommit till framtidsredogörelsen Kyrkan 2020 som publicerades i höstas. Analysen av kyrkans situation just nu, samhällsutvecklingen, trenderna  som vi kan utläsa av församlingsmedlemmarnas handlingsmönster och riktningar som vi kan ana att framtiden för oss mot väcker många tankar. Ingen kan vara expert på det här, men det är säkert viktigt att försöka definiera var vi står, vad vi vill och vart vi är på väg. Dagens diskussioner i utskottet och i plenum påminner om att det är viktigt för kyrkan att  uttrycka positiva värden och leva ut det budskap som alltför ofta skyms bort av internt käbbel.

Det har varit intressant att märka att de här frågorna har kunnat engagera mänskor från mycket olika riktningar till meningsfulla samtal, där murarna inte demonstrativt att byggt upp mellan olika synsätt.  Behovet av en verklig innehållsmässig förnyelse av gudstjänsten var en fråga som jag tycker att vi långt kunde enas kring. Ramarna vi har duger bra. Vi behöver bara frimodighet att utnyttja de möjligheter som finns till förnyelse och värme och liv.

Många inlägg under den här veckan har i olika sammanhang tagit fasta på att kyrkan är alltför låst i sina byråkratiska ramar och förvaltningscentrerade handlingsmönster. Vissa system är svåra att rucka på och kräver stora reformer, men i många sammanhang kan vi säkert tolka friare och modigare de möjligheter vi har.

En utmaning för kyrkan i dag och framför allt i morgon är att ta vara pÃ¥ frivilligarbetet. Vi har kanske en ”stökigare” men en mera levande kyrka om vi vÃ¥gar tänka generöst när nÃ¥gon vill göra nÃ¥got helt frivilligt och utan ersättning. NÃ¥gra  lekmän talade om svÃ¥righeterna att fÃ¥ rum för sin insats i församlingarna. Det ställer nya krav pÃ¥ de anställda, men det kan leda till välsignelse om alltfler vill och fÃ¥r möjlighet att bidra med en insats för gemenskapen och arbetet i församlingarna.

I

Är det vårt sätt att kommunicera i kyrkan. Att monologerna avlöser varandra och ingen på allvar lyssnar på varandra? Ibland är det säkert så här. Det här vill många delegater i kyrkomötet motverka genom att verka för att samtal kan föras där företrädare för olika riktningar  är representerade. Den särskilt på finskt håll kända författaren och prästfrun Anna-Mari Kaskinen var första undertecknare till ett initiativ som presenterades i dag i plenum. Hoppas det kunde leda till något positivt i vår polariserade kyrka.

För övrigt har det varit en intensiv dag igen, men det gemensamma arbetet slutade vid middagstid, så det finns tid att ta en promenad i och lyssna till fågelsången ännu i kväll.

Upptagen med våra egna ärenden är man ju också litet nyfiken på vad som händer utanför dessa väggar. Blir det någon regering i Finland? Undervisningsministern hade inte tid att komma hit igår, så samtal pågår säkert som bäst. Den aktuella politiska situationen i landet ger upphov till olika samtal vid måltiderna här också. Sällan har det politiska klimatet varit föremål för diskussion i den omfattningen förut.

MÃ¥ngstämmighet, mÃ¥ngkulturalism, invandrarfrÃ¥gor…En intressant uppgift finns i Kyrkans utrikesrÃ¥ds verksamhetsberättelse 2010, nämligen att 3/4 av alla invandrare i Finland är kristna. Trots detta kommer fÃ¥ av dem till vÃ¥r kyrka (och ännu färre till vÃ¥rt svenska stift). En uppmuntrande uppgift i samma skrift är att antalet kristna i världen ökar! Det tror vi ju sällan, när vi bekymrar oss för avkristningen i vÃ¥rt eget land. Och visst finns det orsak till bekymmer. Hälften av barnen i Ã…bo och Helsingfors blir döpta i dagens läge. Det kommer att ha följder för vÃ¥r kyrka mycket fort.

Ärkebiskop Kari Mäkinen efterlyste, i sitt insiktsfulla inledningsanförande av kyrkomötesveckan i Åbo, en vuxen diskussion i kyrkan. Utmärkande för en sådan är enligt honom mod och ödmjukhet,  att man kan stå ut med olika åsikter och att man också kan skratta åt sig själv. Han underströk  att mångstämmighet alltid har varit utmärkande för kyrkan, så det är inte frågan om något nytt fenomen att alla inte alltid tycker lika. Mångstämmigheten har enligt Mäkinen lett till smärtsamma erfarenheter i kyrkans hiostoria, men är också en styrka i kyrkan.

Stämningen har varit ganska avslappnad under första kyrkomötesdagen. Vi har inte den här gÃ¥ngen sÃ¥ eldfängda frÃ¥gor att behandla, som vi hade senaste höst. När vi samtalar om utvecklande av kyrkoherdevalet sÃ¥ är positionerna inte självklara. Visst tänker vi olika, men Ã¥sikterna  gÃ¥r inte att placera i de traditionella  falangerna ”liberala” och ”konservativa”.

Kanske någon tycker att jag är konservativ, men jag tycker att det är viktigt att församlingen får möjlighet att välja sin kyrkoherde genom direkt val och förespråkar indirekt val (kyrkoherden väljs av församlingsrådet eller fullmäktige) endast som andra alternativ. Diskussionen pågick till sena kvällen om detta ämne.Förslaget är två alternativa modeller för valet, men vi kommer säkert att rösta om vilket som skall vara det första alternativet.

En annan fråga som hängt med länge är frågan om diakonatet. Skall diakoner, ungdomsledare, kantorer och eventuellt någon yrkesgrupp till inom kyrkan vigas till sina uppgifter inom ramen för ett diakonat. Frågan har ältats i årtionden och tycks inte vara mogen trots det. Vilket ämbete är det frågan om? Hur förhåller sig diakonatet till prästämbetet? Vad händer med diakonvigningen i den form vi nu har den? Konstitutionsutskottet skall ge ett utlåtande till lagutskottet om diakonatet. Många är överens om att något bör göras. Ett beslut behövs i någon riktning. Frågan har hängt med alltför länge. Man kan ju också undra om det finns något annat sätt att stärka dessa yrkesgruppers identitet inom kyrkan än skapandet av ett diakonat som ingen riktigt förstår sig på eller kan överblicka följderna av . Om det blir en frivillig vigning betyder det att vi har vigda och ovigda diakoner, ungdomsledare, kantorer osv parallellt i församlingarna. Hur fungerar det i praktiken?

Den tredje stora frÃ¥gan som ocksÃ¥ är en lÃ¥ngkörare är frÃ¥gan den sk parokialförsamlingsmodellen. Det finns en stark önskan att luckra upp reglerna för församlingstillhörigheten Ã¥tminstone när det gäller vissa bestämda problemomrÃ¥den. Möjligheter att tillhöra en annan församling än den pÃ¥ vars omrÃ¥de man bor pÃ¥ skulle ibland vara motiverade. Det gäller t.ex. om man flyttar inom samma samfällighet, typ till ”andra sidan gatan” eller om man hör till en sprÃ¥klig minoritet utanför sin sprÃ¥kgrupps församling (ex. Tammerfors svenska församling och svenskar som bor pÃ¥ finska orter utanför Tammerfors). Kyrkostyrelsen föreslÃ¥r att inga förändringar görs. Vi fÃ¥r se om kyrkomötet sväljer detta.

Första dagens arbete blev klockan runt och litet till. Kroppen har här ingen talan. Man fÃ¥r vicka pÃ¥ tÃ¥rna och bälga i sig kaffe….när syret tar slut och timmen blir sen.