Framtidsredogörelsen och testamenten
Framtidsredogörelsen som allmänna utskottet hade kommit med gav upphov till en hel del långa tal. Biskopsmötet och alla andra utskott hade också fått i uppdrag att behandla framtidsredogörelsen och svara på frågor kring kyrkan och framtiden. Det blev förstås ett digert material, som många uttryckte sin uppskattning för. Men diskussionen gav också upphov till en hel del inlägg som inte hade särskilt mycket med ämnet att göra. Testamenten och slutord särskilt från dem som inte längre ställer upp i kyrkomötesvalet. Kritik framfördes bl.a. mot biskoparna för att de riktlinjer som de följer vad gäller kvinnoprästmotståndare. Det blev tungt med långa tal som inte hade särskilt mycket med betänkandet att göra, utan snarare gav möjlighet att ta upp talarnas egna älsklingsteman.
Viktigt är ju i alla fall att tänka på kyrkans möjligheter och styrkor så att vi kan ta vara på dem så väl som möjligt, och vara modiga och hoppfulla när det gäller kyrkans framtida satsningar.
Ett framtidsutskott kommer att finnas i det kommande kyrkomötet, så frågorna hålls levande. Det är visserligen bra med självkritik, men ibland frustreras jag av att få höra hur det mesta kyrkan gör är fel och hur vi måste se oss själva i spegeln. Vi skulle behöva en mer positiv och uppmuntrande attityd till det arbete som redan görs i församlingarna. Det skulle kanske frigöra mera krafter än denna ständiga klagovisa om hur sekulariserat samhälle vi lever i och hur likgiltiga vi är i församlingarna. Det känner jag inte igen! Den tunga byråkratin behöver luckras upp, men visst finns det entusiasm och vilja att föra ut evangeliet i församlingarna fortfarande.
I morgon har vi avslutningsfest på Kristillinen opisto på kvällen. Då får jag vara med och sjunga psalmer i stämmor. Kul!
