Gränslöshet

Glädjen tar sig uttryck på olika sätt. Glada skratt, glädjerop, sång och dans kanske visar att vi känner livsglädje. Men glädjen kan också vara en stilla glädje. Mitt i någonting som är svårt i livet, kan glädjen anas, när den finns i djupaste mening. Då tror jag att glädjen handlar om påsken. Om livet som har sprängt de gränser, som har bundit och gett livet dess villkor.

En människas liv består av den tid, som hon får att ta vara på, mellan födelsen och döden. När vi skriver personhistoria markerar vi födelsen med en stjärna och döden med ett kors. Tiden mellan stjärnan och korset är vår stund på jorden. Livets gränser är tydliga. Födelsens stjärna är startpunkten. Framtiden är förhoppningsfull. Livet öppnar sig. Dödens kors är slutpunkten. Livets låga har slocknat.

Det här är vad vi ser. Men livet har en innersida, som påsken handlar om. Livet överraskar oss när Gud avslöjar sin hemlighet, och gränserna för livet sprängs.

En stjärna tänds i Betlehem, och himlens liv når jorden när ett barn blir fött, Gudabarnet, Människosonen. Guds kärlek kommer till oss här Hans Son går ut i världen för att älska, hela och upprätta allt liv. I Hans spår spirar glädjens blommor.

Själv går Han av kärlek in i mörker och död. Han utmanar gränserna för livet när Han för den avgörande kampen mot ondskan och döden. När mörkret ligger över jorden, rämnar förlåten i templet i Jerusalem. Gränsen mellan Gud och människan är borta.

Men döden kunde inte hålla kvar Jesus. Han lämnar graven där Han hade lagts. Den tunga stenen framför gravöppningen är bortrullad, när kvinnorna kommer till graven. Snart får kvinnorna och de andra lärjungarna möta sin vän på ett nytt sätt. Han finns plötsligt hos dem fastän dörrarna har varit låsta. Han vandrar tillsammans med dem och försvinner lika plötsligt igen. Gränserna för livet är sprängda. Himlens liv har kommit till jorden. Paradisets port har öppnats. Han som har segrat över döden finns hos oss, för att vara nära oss varje stund.

Vår egen stund på jorden har blivit insatt i Guds sammanhang. Innan vårt livs stjärna tänds, finns vi i Guds tanke. När korset tecknas över våra liv, öppnas Guds framtid i glädje och ljus. Påskens glädje är gränslös.

Innerlighet

”Varför gråter du kvinna? Vem letar du efter?” Jesu ord till Maria Magdalena når in i sorgens förtvivlan. Maria kan inte genast känna igen Jesus. Hon tror att Han är trädgårdsvakten. Men när Han uttalar hennes namn, då ser hon mer. Hon känner i sitt hjärta, att Jesus lever och är nära. ”Rabbouni, Mästare”, svarar hon då. Jag kan tänka mig att tårarna ännu fyller Marias ögon, att de droppar ner längs hennes kinder som glänsande pärlor. Nu glädjens tårar. Innerlighetens tårar, som ger uttryck för det obeskrivbara mötet med den levande Mästaren. Han var död, men nu står Han levande framför Maria. Hon är inte övergiven eller ensam. Jesus lever.

Innerlighetens tårar glimmar ofta i människors ögon, när man samlas till nattvard vid kyrkans altare. Glädjens måltid firas i gemenskap med den levande Frälsaren. I bröd och vin är Han nära. Han ger sig själv åt oss. Gemenskapen vid nattvardsbordet ger ett syskonskap med kända och okända, som alla i förundran tar emot himlens gåvor. Nattvarden, innerlighetens mysterium, öppnar också till samhörighet med den himmelska församlingen, med alla dem som redan nu har fått gå in till himlens fest.

När vi får komma nära det heliga, det ofattbara, när vi berörs av det personliga tilltalet, när vi förstår att Jesus frågar efter oss, kallar oss vid namn och erbjuder oss livets gåva, då blir vi ordlöst gripna av mötet med den levande Jesus. Han som är starkare än ondskan, mörkret och döden, erbjuder oss sällskap på vägen mot ett mål som Han själv har öppnat porten till, glädjen i Guds himmel.

Igenkännande

Lärjungarna kände inte genast igen Jesus. Det är det som är gemensamt för berättelserna om hur Jesus visar sig för sina lärjungar efter uppståndelsen. De ser Honom, men förstår inte att det är Han. De hör Honom, men det dröjer innan de upptäcker, att det omöjliga verkligen har skett. Han har blivit levande igen och lämnat sin grav. Nu står Han på stranden av Tiberiassjön, nu delar Han fisk och bröd med dem, precis som förr.

Småningom börjar mörkret vika för lärjungarna. Mörkret och uppgivenheten, som hade lagt sig över dem under långfredagens mardrömslika upplevelser. Tillvaron hade förändrats när Jesus var borta. Rädslan och ångesten hade tagit över. Meningslösheten kändes mörkare än nattens mörker, som omgav dem i fiskebåten. Livet hade förlorat sin mening och sitt innehåll.

En försiktigt hoppfull röst hörs i båten: Det är Herren. Kan Han vara orsak till att näten plötsligt fyllts med fisk? Det är Johannes som har spanat mot stranden. Johannes, lärjungen som Jesus älskade. Han känner igen sin Herre. Och de andra vaknar också upp ur sin djupa modlöshet.

Jesus kallar på dem. Han ger dem mat. De börjar se att morgonljuset lyser upp stranden. Att världen igen är vacker, men på ett nytt sätt. De känner igen sin Herre, och ändå är Han ny, för Han har gjort det omöjliga möjligt. Han har segrat över döden. Livet är inte bara den här världen, den här tillvaron. Livet är mer. Det känner lärjungarna här tillsammans med Jesus.

Jesus tar hand om dem också nu. Han ser till att de får fisk. Han ger dem mat. Men det himmelska har också kommit närmare på något sätt.

När vi får vara nära Honom som har besegrat döden, då kan vi känna igen det ljusa och glada i livet som en del av Guds underbara värld. Och ändå är det bara en avglans av den himmel som Jesus har öppnat för oss.

Mörkret skrämmer oss ibland. Rädslan kommer tillbaka. Men vi vet nu, att tillsammans med dödens besegrare är vi alltid trygga. Vi är skapade av Gud. Vi får leva i den värld Han har gett oss. En dag skall vi känna igen oss och våra kära därhemma i Guds himmel. Det blir en dag av igenkännandets glädje.

Framtidshopp

Det är så bra att Tomas finns. Han som inte hade varit med när Jesus hade visat sig för de andra lärjungarna. Han som tvivlade och undrade och ville få se allt in i minsta detalj, innan han tog ställning till, om han skulle tro att Jesus verkligen lever.

Det är så bra att Tomas finns. För vi är ju många som har svårt ibland att våga tro att livet verkligen är starkare än döden. Då vet vi, att det bland Jesu närmaste vänner också fanns sådana som hade svårt att tro.

Ibland kan livet verka så hårt och obarmhärtigt, att man lätt förlorar tron på de goda krafterna. Allt man ser är sorg och smärta, och oskyldiga som lider. Det finns inte någon som kan svara på alla varför. Kan det då finnas en påskglädje som bär trots allt?

Jag kom att tänka på en historia som jag en gång läste om. Efter krigsslutet i Berlin 1945 hittade man en text på en källarvägg i ett sönderbombat hus. Det stod:

Jag tror på solen även när den inte skiner.

Jag tror på kärleken även när den inte märks.

Jag tror på Gud även när Han inte talar till mig.

Hoppet och tron är de krafter som trotsar förtvivlan och tvivel och bär genom svårigheter. Himlen är nära, men jorden är inte ett himmelrike. Den levande Herren är med oss när solen inte skiner, när vi inte märker kärleken som omger oss, och när vi inte kan uppfatta Guds tilltal till oss. Då vill Jesus ge oss ett levande hopp. Ett framtidshopp, som ger oss kraft och styrka också när allt annat vacklar.

Påskens glädje lever av hoppet om ett liv som består. En framtid bortom död och grav. En gemenskap över gränser. En innerlighetens närhet till kärlekens källa. Ett löfte om igenkännande och återseende. Ett liv inför Guds ansikte.

Suomessa ei ole yhtään naispuolista piispaa.

Sibbo svenska församling eli ruotsinkielinen seurakunta on ollut yksi edelläkävijöistä, kun Helene Liljeström on toiminut kahdeksan vuotta kirkkoherrana. Naispappeus tuli mahdolliseksi vasta -80 luvun loppupuolella ja myös Liljeström vihittiin papiksi ensimmäisten joukossa. Hän tuli Sipooseen vuonna 1981 ja on siitä lähtien palvellut ruotsinkielisessä seurakunnassa.

-Meitä oli kymmenkunta naista Porvoossa, kun vuonna 1988 meidät vihittiin papeiksi. Vt. kirkkoherrana olin aluksi pari vuotta ja nyt kuusi vuotta olen ollut kirkkoherrana. Periaatteessa olen läpikäynyt kaikki teologian virat mitä seurakunnan palveluksessa voi olla.

Liljeströmin nimi on noussut esille nyt myös laajemmassakin piirissä, sillä hän on suostunut ehdokkaaksi piispan vaaliin. Liljeström ehti jo kerran kieltäytyä ehdokkuudesta, mutta pyörsi sitten päätöksensä.

-Ensin ajattelin, että en ole valmis siihen, mutta samalla surin sitä, että mukana ei ole naisehdokkaita. Kun minua pyydettiin uudestaan ehdokkaaksi niin ajattelin, että voin tuoda mukaan myös naisen näkemyksen. Hiippakunta on varsin laaja, kun koko ruotsinkielinen rannikko kuuluu siihen.

Hän lähtee rohkeasti mukaan ehdokkaaksi ja aikoo tehdä vaalityötä jollakin tavalla. Hän kertoo, että ehdokkaita on alle kymmenen, ja jokainen tekee varmasti vaalimainontaa yksin sekä joissakin yhteisissä tilaisuuksissa.

-Ei ole helppoa lähteä kampanjoimaan, mutta uudet mediat auttavat valitsijoita tuntemaan ehdokkaan paremmin. Ennen piispan valitsivat vain papit, mutta nyt mukana ovat myös maallikkojäsenet, tämä vaikuttaa lopputulokseen varmasti paljon.

Porvoon hiippakunnalle valitaan uusi piispa syyskuussa, hiippakunnan viides piispa Erik Vikström jää eläkkeelle joulukuun alussa. Piispanvaali uudistui vuonna 2000 siten, että piispojen nimittäminen siirtyi presidentiltä kirkolle. Uudessa piispanvaalissa on ehdokasasettelu.

-Piispan virkaa ei voi hakea eikä ehdokkaksi voi ilmoittautua, Liljeström kertoo.

Liljeströmin esitti ehdokkaaksi piispanvaaliin valitsijayhdistys, joka koostuuvähintään kymmenestä vaalien äänioikeutetusta. Äänioikeutetuista puolet ovat pappeja ja lehtoreita ja puolet seurakunnittain valittuja maallikkovalitsijoita. Jos kukaan ei saa yli puolia äänistä, niin kaksi parasta jatkavat toiselle kierrokselle. Ensimmäinen äänestyspäivä on 13. päivä syyskuuta.

Vaativa tehtävä

Suomessa ei vielä ole yhtään naispuolista piispaa, vaikka Suomen evankelis-luterilaisessa kirkossa on 9 hiippakuntaa. Turun arkkihiippakunnassa on arkkipiispa ja piispa, joten piispoja on yhteensä 10.

Liljeströmistä huokuu lämpö ja rauhallisuus, kun hän uskoo ajan olevan kypsä naispuoliselle piispalle. Hänellä on seurakunnan työstä varsin laaja näkemys ja se on piispankin työssä tärkeää. Hän uskoo, että piispan työ on vaativa, mutta ihmisiä kuuntelemalla ja heidän avullaan siinäkin työssä onnistuu.

-Piispa on hiippakuntansa seurakuntien ja pappien ylin kaitsija. Piispan tehtävää ei voi kukaan täyttää täydellisesti vaan pitää löytää oma tie. Seurakunta on perusyksikkö ja työ tehdään näissä yhteisöissä.

Hän näkee, että yhtenä tärkeänä piispan tehtävänä on motivoida ja inspiroida seurakuntien ihmisiä. Myös kirkosta eroamiset ovat olleet seurakuntien seurannassa.

- Sipoon ruotsinkielisestä seurakunnasta on erottu aika vähän. Haasteena on toki saada ihmiset pysymään seurakunnissa. Pitää olla luonnolliset kontaktit ihmisiin ja seurakuntalaiset voivat tulla puhumaan työntekijöille. Seurakunnan tulee olla läsnä siellä missä ihmisetkin ovat ja heidän tulee kokea, että saavat tukea vaikeissakin elämäntilanteissa.

Seurakunta tekee paljon muutakin, kuin jumalanpalveluksia ja tärkeitä osa-alueita ovat diakonia-työ ja kouluissa tehtävä työ. Liljeström näkee sen tärkeäksi, että ihmisiä kuunnellaan.

-Kirkkoherran tehtävänä on olla vastuussa kokonaisuudesta ja pitää huoli siitä, että työntekijät ovat iloisia ja tyytyväisiä. Näin into tehdä työtä säilyy ja keskustelu on avointa, vaikka mielipide-erojakin syntyy. Pappien työ on välillä raskasta, mutta se antaa työn iloa kun voin olla avuksi.

Sipoossahan on kaksi seurakuntaa ja jako on selkeästi kielellinen. Liljeström näkee, että uskonkieli on lähellä äidinkieltä ja usko on traditioita.

-Eri kieliryhmillä ovat hieman erilaiset tavat ja traditiot. Toki molemmat seurakunnat Sipoossa toimivat yhteistyössä ja meillä on yhteisiä tapahtumia pitkin vuotta. Meillä on yhteiset tilat ja senkin myötä teemme paljon yhteistyötä.