Handboksutskottet med biskop Björn i spetsen har behandlat översättningar av texter till dövspråk. Till finlandssvenskt dövspråk har man översatt veckomässa, jordfästningsformulär och delar av  dopformuläret. Till finskt dövspråk har man översatt Johannes evangelium. Det senare måste ha varit särskilt svårt med tanke på Johannes evangeliets svåra språk. Det känns bra att det här arbetet har gjorts. kyrkan skall ta hand om sina minoriteter.

En annan minoritet utgörs av invandrarna. Nu skall de få möjlighet att ansluta sig till kyrkan och lokalförsamlingen, förutsatt att de har tagit aktivt del i församlingens verksamhet i tre månaders tid. Också ett bra beslut tycker jag.

Kvällen gick till den stämningsfulla avslutningsfesten i matsalen på Kristillinen opisto. Vi fick biblisk mat och maten presenterades på ett elegant och humoristiskt sätt av åbopersonligheten Aiju von Schöneman. Hon är legendarisk guide här i stan. Vi fick nektar på granatäpple, lammstek med fikon och vinbladsrullar, dadelmousse och te. Läckert! Det var en mycket trevlig fest även om den var planerad med sparbudget på grund av inbesparingsbehov. Programmet bestod av bl.a. sånger av Anna-Mari Kaskinen och Pekka Simojoki, allsång, körsång och imitationer av en delegat som lyckades låta som Hjallis, Jörn D., Paavo V. och andra kändisar. Glada skratt i salen.

Ärkebiskop Kari Mäkinen höll ett tacktal och upplyste oss om att vi snart (läs i morgon) har tillbringat 40 dagar tillsammans  sammanlagt, under de här fyra åren. Han var glad över att han nu ibland har möjlighet att se delegaterna framifrån. Biskoparna sitter ju på första raden så de ser inte så många i allmänhet. Som ordförande för mötet får ärkebiskopen i alla fall ibland se folket i salen. Han sade sig gilla ansikten. De berättar så mycket. Om levt liv. Han tyckte att det är bäst att se på ansikten på åldringshem. Men i väntan på det nöjde han sig med oss.

I morgon sista dagen. först tidig start och sångövning. Mässa kl 8.15. Avfärden blir kanske redan på förmiddagen.

Viktigt är ju i alla fall att tänka på kyrkans möjligheter och styrkor så att vi kan ta vara på dem så väl som möjligt, och vara modiga och hoppfulla när det gäller kyrkans framtida satsningar.

Ett framtidsutskott kommer att finnas i det kommande kyrkomötet, så frågorna hålls levande. Det är visserligen bra med självkritik, men ibland frustreras jag av att få höra hur det mesta kyrkan gör är fel och hur vi måste se oss själva i spegeln. Vi skulle behöva en mer positiv och uppmuntrande attityd till det arbete som redan görs i församlingarna.  Det skulle kanske frigöra mera krafter än denna ständiga klagovisa om hur sekulariserat samhälle vi lever i och hur likgiltiga vi är i församlingarna. Det känner jag inte igen! Den tunga byråkratin behöver luckras upp, men visst finns det entusiasm och vilja att föra ut evangeliet i församlingarna fortfarande.

I morgon har vi avslutningsfest på Kristillinen opisto på kvällen. Då får jag vara med och sjunga psalmer i stämmor. Kul!

I dag behandlades frågan om kyrkoherdeval, med andra ord, hur på vilket sätt skall kyrkoherden väljas i församlingen, genom allmänna val eller indirekta val? Den här frågan hade vi arbetat med i mitt utskott, och föreslagit införande av två alternativa system med allmänna val som första alternativ och indirekta val som andra. Efter några kullerbyttor och omkastade förslag från kyrkostyrelsen, gav lagutskottet i alla fall ett betänkande som långt följde vårt förslag. I dag godkändes betänkandet i plenum. Kyrkoherde kan alltså väljas som förut med allmänna val, men besvär får lämnas in först efter valet, inte då domkapitlet konstaterar behörigheten. Endast tre kandidater kan då bli uppställda. Men församlingsrådet eller kyrkofullmäktige kan också anhålla hos domkapitlet om att valet sker indirekt, dvs de förtroendevalda väljer då bland de behöriga som sökt tjänsten. Detta valsätt kan vara motiverat i vissa församlingar, t.ex.  där valdeltagandet antas vara  lågt och kraven på ledarskapsfärdigheter extra stort.

Betänkandet angående enhet trots mångstämmighet i kyrkan godkändes också enhälligt, och sändes till biskopsmötet för åtgärder. det är ju ändå biskoparna som bär ett särskilt ansvar för enheten i kyrkan. Bra att vi kunde enas om att vi vill sträva till enhet. Sedan är det ju mänskligt att man ofta tycker att enheten gärna skall åstadkommas genom att alla har samma åsikt som man själv. En utmaning för alla alltså. Också i kyrkan måste vi förstås kompromissa för att kunna leva sida vid sida.

Som avslutning på dagen hade jag tid att gå på bio. Det blev filmen Där du en gång gick, som baserar sig på Kjell Westös bok. Intressant film med ruskiga inslag från inbördeskriget. Våld och oförsonlighet går alltid fel och det skadar alla parter. En av huvudpersonerna i filmen, en av de röda,  sade i filmen att han kom från Nickby! Filmen visade tydligt hur kriget förstörde mångas liv, också deras som överlevde.

Nu är jag tillbaka i klostrets tystnad efter en god sallad på stan. Här i klostret får vi ingen kvällsmat, så igår levde jag på Xylitoltuggummi!

Vid eftermiddagskaffet var det dags för det sedvanliga besöket från statsmakten. Nu var det kyrkominister Päivi Räsänen som höll tal och bjöd på tårtan. Hon höll ett långt tal där hon fick med både frågan om religionsfrihet och abort…Ärkebiskop Kari Mäkinen svarade med att berätta om det avtal som det finländska judiska samfundet, företrädarna för islam i Finland, katolska kyrkan i Finland, ortodoxa kyrkan och Finlands evangelisk lutherska kyrka har undertecknat, där man säger sig vilja verka inte bara för sin egen frihet till religion utan också till de andras rätt att utöva sin tro. På svenska sade ärkebiskopen bl.a. att ministrar kommer och går, ärkebiskopar kommer och går, kyrkomöten kommer och går men statsmakten bjuder alltid på tårta:).

I plenum presenterades budgeten för år 2012 med en åtstramning på 5 %. Det gäller både kyrkostyrelsen och alla stift. Enligt budgetberäkningarna kommer samfundsskatten inte längre att täcka kyrkans utgifter med begravningsväsendet under året. Bekymmersamma utsikter.

Konstitutionsutskottet arbetade i fred och samförstånd på utlåtandet om diakonatet, en fråga som ingen riktigt tycker är så enkel att lösa på ett teologiskt hållbart och vettigt sätt. Vi har nu gjort en del framsteg i alla fall. Få se vad lagutskottet nu gör av det hela…

Efter en massa strul med nätet här i klostret har jag nu äntligen fått kontakt med yttervärlden, så hälsningar och godnatt.

Om det är lugnt här på klostret kunde man ju överväga att stanna lite längre…

Veckan har gått och det har varit trevligt att få möta delegaterna som har blivit viktiga personer genom det gemensamma arbetet. Det var också jätteroligt att få sjunga med i den lilla kören i morgonens mässa. vi sjöng bland annat Jaakko lLöyttys sång, Tätä ikuista laulua lauletaan, yhä maailman kaikissa kylissä. Siitä lapsetkin näkevat uniaan, kaikkein pienimmät äitinsä sylissä. Rauhaa, rauhaa.

Vi fortsatte sedan till den nyrenoverade ärkebiskopsgården, där vi blev varmt mottagna av biskopsparet Mäkinen. Där blev det kaffe och tilltugg, och sedan fick vi lyssna till klockspel av en grupp ungdomar under kantorns ledning. Det lät trevligt och gruppen väntar på att få riktiga bronsklockor att spela på. Nu användes en primitivare form av instrument som hade liknande klang som klockor. Det lär finnas spelande grupper i några församlingar  i vårt land. Avslutningen i biskopsgården var en ljudligt klingande psalmsång efter ärkebiskopens aftonandakt. Det mest originella vi fick se var en en meter hög staty av Martin Luther, i blå plast! Den hade ärkebiskopen fått från Wittenberg, där det lär finnas många sådana i olika färger, utplacerade på stan.

Under dagen varvades utskottsarbete med pleniarbete, men det var ingen dramatik över någonting idag. I mitt eget utskott har vi aldrig haft en så harmonisk vecka under de här åren som denna. Vi har lugnt och sansat samtalat om möjligheter och hot som finns när det gäller kyrkans framtid. Vi har skrivit ihop ett utlåtande som alla kunde enas om. Det lämnas till framtidsutskottet, som har bett alla utskott skriva utlåtande om framtidredogörelsen Kyrkan 2020. Ju närmare vi befinner oss trons grund, desto lättare har vi att vara eniga och acceptera varandras särskilda poängteringar.

Diakonatet får vi fortsätta att grunna på och det blir redan i början av juni, då vi samlas i Helsingfors för att fortsätta arbetet. I morgon startar vi dagen med morgonmässa och jag anmälde mig som frivillig att sjunga med i sånggruppen i mässan i S:t Maria kyrka 8.15. Sen kanske vi får höra en morsdagssång i plenisalen om det går väl…

Det har varit intressant att märka att de här frågorna har kunnat engagera mänskor från mycket olika riktningar till meningsfulla samtal, där murarna inte demonstrativt att byggt upp mellan olika synsätt.  Behovet av en verklig innehållsmässig förnyelse av gudstjänsten var en fråga som jag tycker att vi långt kunde enas kring. Ramarna vi har duger bra. Vi behöver bara frimodighet att utnyttja de möjligheter som finns till förnyelse och värme och liv.

Många inlägg under den här veckan har i olika sammanhang tagit fasta på att kyrkan är alltför låst i sina byråkratiska ramar och förvaltningscentrerade handlingsmönster. Vissa system är svåra att rucka på och kräver stora reformer, men i många sammanhang kan vi säkert tolka friare och modigare de möjligheter vi har.

En utmaning för kyrkan i dag och framför allt i morgon är att ta vara på frivilligarbetet. Vi har kanske en ”stökigare” men en mera levande kyrka om vi vågar tänka generöst när någon vill göra något helt frivilligt och utan ersättning. Några  lekmän talade om svårigheterna att få rum för sin insats i församlingarna. Det ställer nya krav på de anställda, men det kan leda till välsignelse om alltfler vill och får möjlighet att bidra med en insats för gemenskapen och arbetet i församlingarna.

I

För övrigt har det varit en intensiv dag igen, men det gemensamma arbetet slutade vid middagstid, så det finns tid att ta en promenad i och lyssna till fågelsången ännu i kväll.

Upptagen med våra egna ärenden är man ju också litet nyfiken på vad som händer utanför dessa väggar. Blir det någon regering i Finland? Undervisningsministern hade inte tid att komma hit igår, så samtal pågår säkert som bäst. Den aktuella politiska situationen i landet ger upphov till olika samtal vid måltiderna här också. Sällan har det politiska klimatet varit föremål för diskussion i den omfattningen förut.

Mångstämmighet, mångkulturalism, invandrarfrågor…En intressant uppgift finns i Kyrkans utrikesråds verksamhetsberättelse 2010, nämligen att 3/4 av alla invandrare i Finland är kristna. Trots detta kommer få av dem till vår kyrka (och ännu färre till vårt svenska stift). En uppmuntrande uppgift i samma skrift är att antalet kristna i världen ökar! Det tror vi ju sällan, när vi bekymrar oss för avkristningen i vårt eget land. Och visst finns det orsak till bekymmer. Hälften av barnen i Åbo och Helsingfors blir döpta i dagens läge. Det kommer att ha följder för vår kyrka mycket fort.