Helene Liljeström

Första hela dagen tycks ofta bli lång. Det var många ärenden i plenum och även om de remitterades till utskotten var det vissa som lockade till långa inlägg i remissdebatten. En fråga som gäller domprosteriet, åtminstone indirekt, är frågan om till vilket stift Strömfors skall höra efter årsskiftet när Lovisanejdens kyrkliga samfällighet bildas. Strömfors blir en del av den men skulle vara den enda församling som hör till S:t Michels stift medan Loviisan suomalainen hör till Helsingfors stift och Lovisa svenska, Pernå och Liljendals församlingar hör till Borgå stift. Kyrkostyrelsen föreslår en flyttning av Strömfors församling till Helsingfors stift. Strömforsborna skulle gärna stanna kvar i sitt gamla stift, men många anser att det är onödigt opraktiskt att i en rätt liten samfällighet ha församlingar i tre stift. Det anser jag själv också, men det är lätt att förstå att man i församlingen skulle vilja ha så lite förändringar som möjligt.

En frÃ¥ga som vi fÃ¥r till mitt eget utskott, konstitutionsutskottet, är ett föreslaget avtal mellan vÃ¥r kyrka och metodistkyrkorna i Finland. Man har fört lärosamtal om olika trosfrÃ¥gor, bla om synen pÃ¥ dopet, nattvarden och ämbetet. I avtalet föreslÃ¥s ocksÃ¥ att medlem i den andra kyrkan skall vara välkommen att delta i nattvarden i den egna kyrkan. Det ser ut att bli en seg diskussion i vÃ¥rt utskott om det föreslagna avtalet ocksÃ¥…MÃ¥nga sÃ¥g det kanske som en självklarhet att man skulle hälsa med glädje ett sÃ¥dant ekumeniskt steg, men det finns alltid olika Ã¥sikter.

Medlemmar och ersättare i Kyrkans utrikesråd och Kyrkans arbetsmarknadsverks delegation skall också väljas den här veckan. Det sitter elektorerna och grunnar på.

Kyrkans centralfonds budget och verksamhetsplan för år 2010 skall godkännas innan veckan är slut. Vi fick idag veta att utlåtanderundan i församlingarna om HeTa-projektet visade att det största motståndet finns i Borgå stift (endast 13 % sade sig vara beredda att använda tjänsten) .De små församlingarna motsätter sig kostnaderna och de stora motsätter sig tvånget att ansluta sig till systemet.

I dag blev Björn Vikström vald till ordförande i handboksutskottet. Han fortsätter alltsÃ¥ pÃ¥ posten efter biskop Gustav Björkstrand. Jag har förresten i dag hört mÃ¥nga finska delegater som sagt att biskop Gustav alltid är sÃ¥ glad. Mycket positiv feedback har han fÃ¥tt här i samband med att man har kommenterat att han slutat som biskop. Det är ocksÃ¥ trevligt att ha Björn här nu, än sÃ¥ länge i svart prästskjorta eftersom han ännu inte är vigd till biskop. Men han sitter   i raden av biskopar pÃ¥ första raden. Biskoparna är placerade enligt tjänstetid, sÃ¥ han är ”sist”, dvs längst till höger frÃ¥n delegaterna räknat.

I morgon ordnas för första gÃ¥ngen gymnastik för kvinnor pÃ¥ morgonen kl 7. Männen brukar antingen spela volleyboll eller fotboll (”Piispan pojat” ända sedan biskop John Vikströms tid). Antar att Björn tar upp manteln där…Men kvinnorna fÃ¥r alltsÃ¥ ha gospeljumppa! i morgon bitti och bailatino (latinamerikanska danser) pÃ¥ torsdagmorgon kl 7. Kanske det gÃ¥r bättre att sitta hela dagen sen. FÃ¥ se hur mÃ¥nga modiga tanter som klär sig sportigt och joinar klubben i morgon…Nu är det midnatt igen, sÃ¥ godnatt.

Det är ännu mörkt ute fastän det är morgon. Mitt rum var kallt när jag kom till Turun kristillinen opisto sent i går kväll. Men jag lyckades få värme till batteriet efter en djupdykning under skrivbordet. Några timmars sömn behövdes efter helgens arbete och resan till Åbo.

I går kväll vid niotiden träffades några av de svenska delegaterna för en genomgång av veckans viktigaste ärenden. Närmare bestämt tre kvinnor och vår nya biskop som egentligen hade sin första arbetsdag i går. De tre övriga dyker säkert upp i dag. Det är ont om tider för egna träffar och samtal. Pauserna brukar inte vara långa och ofta har någon av oss något annat möte som man inte kan lämna. Det stora paket som vi skall ta ställning till under veckan är de tjänstemannarättsliga bestämmelserna. Det kommer säkert att bli en livlig diskussion om det. Den fråga som man koncentrerat sig mycket på är frågan om huruvida en diskrimineringsparagraf skall finnas med eller inte. Återkommer säkert till den frågan igen.

Vi börjar novembermötet med mässa i S:t Maria kyrka kl 9. Före det behöver jag morgonkaffe!

Solen sken in i kyrkan idag när vi firade allhelgonagudstjänst med ljuständning. Jag kan inte minnas när det skulle ha varit så ljust och vackert väder en alla helgons dag. Men ljusen lyste vackert ändå och det blev stämningsfullt med sång och cello enligt Bach. Viktig dag särskilt för alla sörjande.

På kvällen styrde jag kosan till Munkshöjden och äldsta sonen för att få hjälp med min nya lilla assistent (dator) som skall hjälpa mig att rapportera aktuella ting från kyrkomötet nästa vecka! Nu börjar jag vara införstådd med hur assistenten vill bli behandlad. Få se hur det går, men  jag är mäkta stolt över min allra första dator som jag själv har inhandlat. Liten och behändig. Nu behöver inte nattpersonalen i Turun kristillinen opisto stå i biblioteksdörren och meddela att huset släcks och stängs för natten. Jag kan skriva vad som helst i mitt eget rum. Lyxigt.

Det har kommit två olika initiativ som handlar om faddrar. Man vill att kyrkomötet skall besluta att det bara behövs en fadder vi dop. Nu är minimum två. Det berättas från olika håll att det finns situationer när det är svårt för föräldrar att hitta två personer att be till faddrar åt sitt barn. Jag tror att vi alla är överens om att det är dopet som är det viktigaste och att bristen på faddrar aldrig borde få hindra någon att bli döpt. Men sedan kan åsikterna gå isär när det gäller frågan om man borde hålla fast vid att minst två personer är faddrar eller om man borde gå ner till en. Ingen vill förstås minska faddrarnas betydelse, särskilt som barn i dag kan behöva ett större nätverk av vuxna som är engagerade i deras liv.  Många barn lever i en rätt så turbulent tillvaro med otrygghet och relationer som bryts. Fadderfrågan kanske ändå inte blir en så svår fråga i konstitutionsutskottet. Det blir kanske mest en fråga om vad som är vist att göra just nu. Många vill ändå gärna ha flere faddrar och det finns människor som gärna vill höra till kyrkan bl.a. för att få vara faddrar åt något barn som står dem nära.

Vi fick se prov på en ny översättning av bibeltexter och gudstjänstmaterial till teckenspråk (finskt). Det är bra att det har gjorts. Arbetet har påbörjats också när det gäller översättningen av motsvarande material till finlandssvenskt teckenspråk. Det är inte alla som vet heller att det finlandssvenska teckenspråket skiljer sig både från det finska och det rikssvenska.

Ett initiativ som rör utvecklandet av gudstjänstlivet hade  handboksutskottet också jobbat med under vår biskops ledning. Några klämmar godkändes  i den frågan. Utskottet ville att man skulle satsa på att arbeta med innehållet i gudsjänsten och utvecklandet av olika slag av gudstjänster. Vidare föreslogs att församlingarnas medarbetare förutsätts delta i kurser och fortbildningar för att utveckla sig på området.  Jag har länge tyckt att kyrkan borde förutsätta att de anställda fortbildar sig. Det borde inte få vara så frivilligt som det är nu. Många andra yrkesgrupper har obligatoriska kurser eller kursdagar. En större frihet och en större mångfald när det gäller gudstjänsten är helt välkommen.

Här på kyrkomötet övar man upp sitt tålamod. Men samtalen har varit seriösa och hövliga vilket inte alltid är så självklart när de olika åsikterna väcker starka reaktioner och känslor. Så tillsammans med vårens fågelsång och vitsippor, som vi får uppleva under vandringen till morgonmässan, blir det ändå en upplevelse av en upplyftande  gemenskap i vårens hoppfulla tid. Arbetet fortsätter.

Vår utfärd som avslutade den här dagen gick till Rettigska huset och Aboa Vetus, de gamla murarna och husresterna och källarvalven under huset vid Aura å. Här har människor levat och bott i sekler. Det ger perspektiv. I Rettigska huset  var vi för ett år sedan med församlingens pensionärer på utfärd. I dag  fick vi sedan kaffe i S.t Katarina prästgård. Fint upprustad som festplats i närheten av kyrkan med samma namn. I kyrkan höll vi aftonandakt.

Dagens program som vanligt digert. MÃ¥nga inlägg idag handlade om ett initiativ som gäller barnkonsekvensbedömning. Undertecknarna önskar att man i församlingarna börjar göra barnkonsekvensbedömning i beslutsfattningen. Det betyder att man skulle analysera vad olika beslut som görs innebär för barnen. Det kan gälla byggnadsbeslut, verksamhet, indragande av tjänster, egentligen vad som helst. En ombudsman för barnens rättigheter kunde finnas i varje församling, enligt förslaget. Intressant. Man skulle kanske kunna införa detta ocksÃ¥ utan kyrkomötets uppmaning…

De ekonomiska utsikterna har vi ocksÃ¥ fÃ¥tt presenterat för oss. Inte helt överraskande ser det  bekymmersamt ut.  Men som Leena Rantanen (Kyrkostyrelsen) uttryckte det:  Taantumat tulee ja menee, ressessionerna kommer och gÃ¥r…Med andra ord. Det ljusnar väl i nÃ¥got skede och börjar gÃ¥ uppÃ¥t igen.

För övrigt har vi igen med trängd tidtabell förhandlat i utskottet. Ibland prövas tålamodet också här. Får återkomma när vi ser hur slutresultatet ser ut. Innehållsrik dag.

Andra dagen på kyrkomötet. Började skönt med ett dopp i bassängen 6.30 tillsammans med simkompisen Liisa från Borgå. På tumanhand får vi vakna i det svala vattnet i den lilla bassängen. Ingen annan tycks välja den sortens uppvaknande. Sedan bråttom att få håret torrt och kaffet uppdrucket och iväg till Maria kyrka där vi firade morgonmässa 8.15. Det gör vi varje dag förresten. Hilkka Olkinuora predikade över de olika skeppen som finns målade på väggarna i kyrkan.

Förmiddagens program var intensivt närmast för att vi behandlade flere initiativ som kommit från stiftsfullmäktige i Borgå. Det betydde att den svenska gruppen var rätt aktiv i remissdebatten. Det gällde möjligheten för Ungdomens Kyrkodagar att kunna få initiativrätt till stiftsfullmäktige, där både Åsa A. Westerlund och jag uttalade oss. (Läs: talade för detta förstås.) Sen gällde det statistikärendet, dvs. att särskilt diakoniarbetarna har oskäligt mycket jobb med statistikföring i församlingarna. Också där försökte jag lägga ett ord för att det kunde bli ett positivt utvecklande av statistikfrågorna. Det kändes viktigt att poängtera att alla förstår att statistik behövs, men att den behöver göras på ett vettigt och ekonomisk sätt, och att församlingarna behöver redskap att själva använda resultaten meningsfullt. Ytterligare behandlades frågan om kyrkoherdarnas kunskaper i finska på Åland. En delikat fråga där jag tyckte att Peter Lindbäck presenterade frågan lugnt och bra,  liksom även biskopen,  som för sin del klargjorde Ålands specialsituation.  Jämförelsen med samernas situation , som ju fanns redan i initiativet, var motiverad. Liksom även försäkran om att de finskspråkiga på Åland betjänas väl av de präster som behärskar finska.

En frÃ¥ga som tydligen väckte media-intresse var frÃ¥gan om faddrarnas minimiantal kunde minskas till en. Jag blev intervjuad om saken i radio och frÃ¥gan kom till konstitutionsutskottet där jag sitter.  Vi har bara inte hunnit till den frÃ¥gan ännu, eftersom vi har arbete pÃ¥ hälft med utlÃ¥tandet till lagutskottet angÃ¥ende den nya tjänstemannalagstiftningen. Det här behandlade vi hela eftermiddagen.  FÃ¥ se om vi blir färdiga i morgon eller under denna vecka med den frÃ¥gan.  Det är diskrimineringsparagrafens vara eller inte vara som är i fokus. Och dÃ¥ är vi inne pÃ¥ brännande frÃ¥gor i vÃ¥r kyrka….

Det börjar lugna sig här i biblioteket där jag sitter och skriver. MÃ¥nga har gÃ¥tt och lagt sig tror jag. Ingen ishockey som hÃ¥ller oss vakna i dag…huvudet börjar kännas tungt och fötterna svullna.  Köpte stödknästrumpor pÃ¥ kvällen. Som för flygresa.  Det blir sÃ¥ mycket sittande. Prövar dem i morgon. Kanske det hjälper.

Fick bloggen igÃ¥ng! Efter elva timmars sittande under första dagen av kyrkomötets vÃ¥rsession blev det möjligt att fÃ¥ litet motion och frisk luft. Nu sitter ett  större gäng ishockeyfantaster och hejar pÃ¥ Finland i match med Canada. FÃ¥ se hur det gÃ¥r…

Men dagens program har varit intensivt, och kyrkoherdevalets framtid  har diskuterats  flitigt både i plenisalen och i korridorerna. Det finns förstås argument både för att bevara det nuvarande systemet där församlingens röstberättigade medlemmar får välja sin herde. Men också det föreslagna systemet som går ut på att församlingsrådet eller fullmäktige väljer kyrkoherde precis som man väljer kaplan har rätt brett stöd. Det finns problem i vardera systemet och orsaken till att man vill ändra valsystemet är väl huvudsakligen att det på många håll är så få som röstar.  Jag sade för egen del åt en journalist på ÅU att jag ännu inte har bestämt mig för vad jag skall tänka i den här frågan, men jag har en känsla av att det ändå lutar mot ett bevarande av allmänna val. Detta trots att det finns en hel del problem med vårt nuvarande system. Det är klart att det borde vara en större procent av medlemmarna som säger hur de vill ha det, men å andra sidan blir det väl inte bättre av att ännu färre avgör valet. Men kunde ju utveckla prövandet av kandidaterna så att det inte endast skulle handla om valpredikan eller gudstjänst utan också om andra egenskaper som ledarskapsförmåga osv. Åtminstone i Borgå stift känns det som om kyrkoherdeval ändå är viktigt för många trots allt. Nå, frågan diskuteras mera i utskott så vi återkommer till den.

Dagens tröttsammaste timmar var en ny presentatioon av HETA-projektet som vi hade mellan 18 och 20. Krafterna var pÃ¥ upphällningen och det plockade i benen men man kan ju röra pÃ¥ sig litet och ändÃ¥ höra allt som sägs … Tittade en stund pÃ¥ ikonutställning i aulan medan jag lyssnade pÃ¥ presentationen. Jag är tveksam till projektet men det känns som om det gÃ¥r vidare oberoende av motstÃ¥ndet. Enligt uttröttningsmetoden pÃ¥ nÃ¥got sätt.

I morgon har vi en hel del initiativ att ta ställning till.

Efter omröstning godkändes initiativet om anställning av tre ungdomsarbetare vid Kyrkostyrelsen, vilka inom ramen för projektet HEV (Hengellinen Elämä Verkossa) har som uppgift att finnas med på internet i olika diskussionsforum där ungdomar rör sig. Jag är glad över att initiativet gick igenom. Tre vuxna kan inte göra underverk i ett sammanhang som är så brett, men det är viktigt att man kommer igång med arbetet kring webb-frågorna och ungdomsvärlden. Vi har inte råd att vänta, och i församlingarna behöver man få stöd och idéer för hur ett nätarbete kunde göras på ett meningsfullt sätt. Det är så lätt att drunkna i mängden av inlägg, och internet är gränslöst på många olika sätt. Hur skall vuxna kunna finnas med på ett meningsfullt sätt i de diskussioner som de unga för på olika sajter? Det gäller också för kyrkan att nu i första hand hitta lämpliga personer som kan anta den här stora utmaningen. Det påpekades också helt riktigt att detta arbete borde skötas av församlingarna, men just nu behövs något slag av pilotprojekt och samlande av erfarenheter som kan vara till hjälp i utvecklandet av nätarbetet inom ramen för ungdomsarbetet på lokalplanet.

LÃ¥nga diskussioner fördes under eftermiddagen och kvällen kring biskopsmötets sammansättning, när remissdebatten kring  reformerandet av kyrkans centralförvaltning fördes. Enligt förslaget skulle biskopsmötet bestÃ¥ enbart av stiftens biskopar, medan fältbiskopen och domkapitlens assessorer skulle falla bort frÃ¥n biskopsmötets sammansättning. Man eftersträvar med detta ett smidigare biskopsmöte som kunde samlas oftare än tvÃ¥ gÃ¥nger per Ã¥r. Det väckte en hel del upprörda känslor, att man föreslÃ¥r att fältbiskopen inte skulle vara med. Fältbiskopens ställning är inte helt jämförbar med stiftens biskopars, bl.a genom att biskoparna i stiften väljs, medan fältbiskopen kallas till sitt uppdrag och är anställd av staten. Själv anser jag att det skulle vara önskvärt att biskopsmötet kunde fungera pÃ¥ ett smidigare sätt. Ärkebiskop Paarma nämnde i sin taltur att olika former av uttalanden allt oftare efterfrÃ¥gas t.ex. i etiska frÃ¥gor. Biskoparna borde ha möjlighet att ge utlÃ¥tanden och uttala sig i olika aktuella frÃ¥gor i samhället, och i samband med lagstiftningsarbetet, men dessa utlÃ¥tanden ges nu oftast av kyrkostyrelsen eftersom biskoparnas möten hÃ¥lls sÃ¥ sällan. En märklig misstänksamhet inför biskoparnas förmÃ¥ga att ha en inblick i den  ”vanliga världen” kunde märkas i vissa uttalanden. Som om assessorers eller eventuella kyrkligt aktiva lekmäns medverkan  skulle garantera ett mindre ”världsfrÃ¥nvänt” biskopsmöte. Ofta frÃ¥gas i vÃ¥rt samhälle efter kyrkans röst. NÃ¥gon bör ha mandat att säga nÃ¥gonting om vad kyrkan lär, eller Ã¥tminstone beskriva olika synsätt som finns i kyrkan när det gäller kristen tro och etik. Knappast kan vi lämna denna uppgift enbart Ã¥t biskoparna. Visst är det varje enskild kristens ansvar att vara kyrkans röst i världen, men vi har som kyrka gett ett särskilt ansvar Ã¥t vÃ¥ra biskopar när det gäller vÃ¥r kyrkas tro och lära. Varför vill man dÃ¥ inte lÃ¥ta dem ta detta ansvar? Denna frÃ¥ga och mÃ¥nga andra kommer man att arbeta med i förvaltningsutskottet och lagutskottet i samband med reformen av centralförvaltningen.

I mitt eget utskott, konstitutionsutskottet, kom vi till skott när det gällde av få ihop ett utlåtande till förvaltningsutskottet när det gäller initiativet om personförsamlingar och utvecklande av vårt nuvarande församlingstillhörighetssystem, den sk parokialprincipen. Det var ju glädjande av ett så brokigt sammansatt utskott kunde komma till ett enhälligt utlåtande i en så pass känslig fråga. Vi kunde alltså enas om att det nuvarande systemet med församlingar som är knutna till ett bestämt område och täcker hela landet är grunden för kyrkans arbete. Man var dock beredd att luckra upp principen en aning, bl.a på grund av språk eller någon annan tungt vägande orsak. Ett utvecklande av vårt nuvarande system är antagligen nödvändigt, men det är inte särskilt lätt att hitta fungerande lösningar som inte äventyrar möjligheten för kyrkan att vara en närvarande kyrka på varje ort i vårt land. Vår kyrka skall heller inte sträva till att bli likriktad. Församlingen mår bra av att den består av olika människor som möts i en öppen gemenskap. I mångfalden finns en rikedom.

 

Efter en lång dag i plenisal och utskott åkte kyrkomötesdelegaterna i två bussar till det numera utrymda Kakolafängelset. Den borgliknande byggnaden på berget var respektingivande. Vi vandrade i drygt två timmar och i många trappor med en mycket initierad guide. Han  berättade om fängelsets historia men gav också en inblick i hur livet sett ut innanför murarna. Det var onekligen en upplevelse som berörde oss djupt. Många tankar om enskilda fångars öden hann man tänka under vandringen i de gamla salarna och cellerna. Det finns människor som levt sina liv i vidriga omständigheter. Det vet man ju, men det är starkt att få en inblick i vad det kunde innebära. Nu saknades ju lukterna, oljudet och maktkampen både mellan fångarna sinsemellan och mellan vakterna och fångarna. Endast de tomma, ödsliga cellerna och de tunga dörrarna och gallren talade sitt eget språk.

Från det långa vandringen i tidvis helt mörka korridorer, begav vi oss till det upplysta Akademihuset vid Åbo domkyrka. Den vackra salen presenterades för oss av biskop Gustav Björkstrand, och det var intressant att få en inblick både i husets historia och i universitetens värld. Salen fungerade också som mötesplats för kyrkomötet, och biskopen som själv satt med på 70-talet som delegat gav en inblick i kyrkomötesrutinerna från den tiden. Det var nog ganska annorlunda med ett kyrkomöte som samlades i en hel månad, och betänkanden som skulle tryckas i de lokala tryckerierna mellan behandlingarna i utskott och plenisal.

I gÃ¥r pÃ¥ eftermiddagen samlades de svenska delegaterna en stund pÃ¥ eftermiddagen, och Kyrkpressen lyckades fÃ¥ nÃ¥gra ”familjefoton” av oss. Det var trevligt att alla frÃ¥n vÃ¥rt stift var samlade. Oftast är vi faktiskt pÃ¥ olika hÃ¥ll eftersom utskottsarbetet och olika tidtabeller gör att vi ses mest i plenisalen där vi sitter pÃ¥ rad.

I går hördes en del kritiska röster mot förslaget till ändringar i de tjänstemannarättsliga bestämmelserna i kyrkolagen när remissdabatten fördes. Svårigheten att förstå diskussionen ligger kanske i att det finns underliggande frågor som man inte talar i klartext om. Men dessa frågor påverkar uppfattningen om förslaget. Rädslan för att lagen skall ge möjlighet att avskeda de präster som inte vill samarbeta med kvinnor i prästämbetet lyser igenom, om man kan läsa mellan raderna i det som sägs. Det finns också de som  vill att lagen skrivs så  att präster som lever i registrerat parförhållande inte skall få möjlighet att verka som präster. Därför vill man införa en diskrimineringsklausul, som ger möjlighet för kyrkan att ha sina egna bestämmelser som avviker från samhällets. När någon talar sig varm för att kyrkan själv skall bestämma om sina tjänsteinnehavare på ett sätt som avviker från samhällets regler, kan det alltså handla om att man vill införa möjlighet att diskriminera olika grupper. Det gäller alltså att kunna läsa mellan raderna i de känslosamma uttalandena. Många hoppas dock att lagen skall godkännas i detta kyrkomöte. Samma frågor röstades nämligen omkull under senaste kyrkomöte för ett år sedan.

 

 

Tisdag under kyrkomötesveckan.

Kyrkans fyraÃ¥rsberättelse (2003-2007) är en innehÃ¥llsrik bok som ett team frÃ¥n Kyrkans forskningscentral har sammanställt. Den berättar pÃ¥ ett mÃ¥ngsidigt sätt om det mesta som har varit aktuellt i vÃ¥r kyrka under den här tiden. Mycket av den statistik som vi i församlingarna (ofta motvilligt och med möda) har levererat till Kyrkostyrelsen har här använts pÃ¥ ett meningsfullt sätt för att visa pÃ¥ trender och tendenser i kyrkan just nu. I plenisalen blev det länga talturer under förmiddagen, men om man skall vara ärlig handlade inte alla inlägg nödvändigtvis om kyrkans fyraÃ¥rsberättelse. Ibland tycks människors älsklingstankar tränga sig pÃ¥ sÃ¥ att det blir svÃ¥rt att hÃ¥lla sig till sak…

Senare under dagen blev det mera tid för arbete i utskotten. Själv sitter jag i konstitutionsutskottet som just nu förbereder ett utlåtande om den sk parokialprincipen när det gäller församlingstillhörighet, dvs. att man skall höra till en församling som är knuten till det område, den kommun, där man bor. (Församlingens eller samfällighetens gränser är de samma som kommunens.) Det finns de som gärna skulle öppna möjligheter för något som man kallar personförsamlingar, vilket innebär att en grupp människor kunde bilda en egen församling som inte är bunden till ett bestämt område. Gemenskapen bygger då mera på att man har liknande uppfattningar om bestämda trosfrågor som man anser vara viktiga, och detta motiverar människor att sluta sig samman till en egen församling. Vi har inte den möjligheten i vår kyrka i dag, men särskilt inom de riktningar som t.ex. inte accepterar kvinnliga präster skulle man gärna se att sådana församlingar kunde bildas inom ramen för vår kyrka. Dessa frågor är inte särskilt lätta att diskutera. Än mindre lösa. Det kanske kunde finnas anledning att luckra upp  parokialprincipen i dess strängaste form, men ju mera man diskuterar dessa frågor desto mer inser man också vilken vishet som finns gömd i vår kyrkas församlingssyn. Den garanterar att det finns en församling på varje ort i landet. Den möjliggör stöd och diakonal hjälp på ett likvärdigt sätt åt församlingsmedlemmar oberoende av boningsort. Gudstjänster, förrättningar och själavård finns tillgängliga för kyrkans medlemmar. Kyrkans medarbetare kan fungera som resurs och stöd i skolor och utbildningsanstalter, i krishjälp osv.

Ibland kan det vara bra att upptäcka vad som verkligen görs och inte bara se till brister och problem. Det gemensamma för oss alla oberoende av åsikter är nog en omsorg om kyrkan och en strävan att visa på vad en levande tro på Kristus verkligen kan betyda. Trots det kan det vara svårt att förstå varandra eftersom  det som för någon är ett uttryck för en levande tro för en annan kan verka oviktigt  och perifert.

Under kvällen informerades om de nya projekt som man med snabb tidtabell vill genomföra i kyrkan. Det kändes tidvis som om kyrkomötets delegater stod pÃ¥ Ã…bo torg och hörde pÃ¥ ivriga torgförsäljare som försökte övertyga om sina produkters förträfflighet ,när HeTa, HEV och planer för gemensamt internetstöd presenterades för oss. Och pÃ¥ den ”eviga” frÃ¥gan som vi finlandssvenskar hela tiden är tvungna att bevaka, dvs. kommer vi att garanteras tjänster pÃ¥ vÃ¥rt eget modersmÃ¥l, fick jag svaret att ”det ju är självklart eftersom vi har en tvÃ¥sprÃ¥kig kyrka!” Mmm… vi har ju nog sett att det sällan är sÃ¥ självklart med en fungerande svensk service.  Men vi fÃ¥r hoppas att vi denna gÃ¥ng skall fÃ¥ uppleva att man beaktar oss och vÃ¥ra behov i församlingarna. Det känns inte alltid sÃ¥ inspirerande att framföra den obekväma frÃ¥gan om hur man har  tänkt ordna när det gäller  det svenska stiftet, men det är tyvärr ofta nödvändigt. Det kanske finns en god vilja, men man vet inte alltid i vilken situation vi lever. (Ett gott exempel är översättningar i stil med medlemsregisterprogrammets onnistuneet lähetykset-de lycliga lÃ¥dÃ¥rna). Här pÃ¥ kyrkomötet finns mÃ¥nga delegater som gärna och glatt talar svenska och om de inte gör det beklagar de stort att de inte kan sÃ¥ mycket som de önskar. Inställningen till svenskan är kanske mera postiv här än i mÃ¥nga andra sammanhang. Men när snabba tidtabeller för inte helt övertygande projekt marknadsförs, blir ocksÃ¥ de finsksprÃ¥kiga delegaterna misstänksamma. Hur mycket mer skall inte vi tveka, när vi vet hur svÃ¥rt det brukar vara att genomföra projekten pÃ¥ ett jämlikt sätt när det gäller vÃ¥ra specialbehov.